*Dagboksanteckning*
I fredags kom vår chefsekonom till jobbet i fin klänning, med en flaska dyr vin, en tårta och en påse delicatobskörvar.
“Tjejer, stanna kvar efter jobbet, vi firar min födelsedag lite grann,” meddelade hon.
Alla rusade genast för att krama och gratulera henne. Även Elin gratulerade. Hon hade börjat på företaget som helt grön, fått skit för sina misstag men såg ändå Nina som sin mentor. Nina kramade Elin och viskade i hennes öra:
“Jag går snart i pension. Tänker föreslå dig för min plats. Du är disciplinerad, pålitlig…”
Elin hann inte tacka för förtroendet förrän nästa kollega kom med gratulationer.
Vi slutade tidigare, dukade upp pappersduk på det stora bordet i kontoret och satte fram det vi hittade i kylen. Direktören och andra avdelningschefer kom också. Han gav Nina en stor rosbukett och en present. Det blev livat igen. Elin smet ut under oväsendet.
“Vart ska du? Vi har precis satt oss,” sa hennes kollega och vän Lisa, som hann ikapp henne i korridoren.
“Måste hem, pappa är ensam.”
“Stanna en halvtimme då? Ingenting händer med din pappa på den tiden,” sa Lisa.
“Nej, han börjar oroa sig om jag är sen. Blodtrycket stiger. I hans ålder är det farligt.”
“Vilken ålder? Hur gammal är han?”
“Sjuttioett,” suckade Elin.
“Är det gammalt? Män i den ålder gifter om sig ibland…”
“Jag måste gå, ursäkta mig.” Elin vände sig om, men Lisa höll fast hennes arm.
“Du har gett upp för snart. Ingen privatliv, inga barn. Vill din pappa inte att du ska ha en familj?”
“Vilka barn? Jag är fyrtiotvå…”
“Så vadå? Du har redan gett upp. Så här går du i graven före din pappa— förlåt.” Lisa hejdade sig när hon såg Elins blick. “Men säg, är han sjuk?”
“Nej, bara ensam. Rädd för att dö ensam.”
“Jag fattar inte. Din mamma dansade efter hans pipa hela livet. Var är hon nu? Och nu är det du som…”
“Sluta. Det här är mitt liv.” Elin ryckte loss handen och skyndade till sitt kontor efter jackan. Lisa såg efter henne med medlidande.
Ute luktade det vår, nästan all snö hade smält. På väg hem stannade Elin till i affären. Det var kö i kassan. Hon tittade på klockan. Hon hade tid—hon gick hem tidigare, bara tio minuters promenad.
Hemma slamrade hon med ytterkläderna så pappa skulle höra. Hon bar in maten och gick in i vardagsrummet. Pappa låg på soffan och tittade på TV.
“Pappa, jag är hemma. Vad tittar du på?”
Hans spända blick mot skärmen sa allt—han var missnöjd. När var han nånsin nöjd?
“Pappa, mår du bra?” frågade Elin tålmodigt.
“Du verkade inte ha bråttom hem. Festande är viktigare. Medan jag har högt blodtryck. Jag dör ensam här, och du märker inte ens det.” Han gav henne en sur blick.
“Vilket festande? Jag stannade en minut i affären. Här.” Hon tog fram blodtrycksmätaren.
“Ge mig din arm.”
Pappa rörde sig inte.
“Pappa, var inte barnslig.”
Motvilligt räckte han fram armen. Elin satte på manschetten och pumpade.
“Du hittar på. Ditt tryck är perfekt.”
“Du kan inte mäta. Jag känner att det är högt,” muttrade han.
Elin förstod att han var gammal, behövde omvårdnad, jobbat hårt hela livet. Men det betydde inte att han kunde ligga på soffan hela dagarna.
“Ska jag ringa doktorn imorgon?”
“Vad vet de? Ger piller, inget hjälper.”
Elin ställde undan mätaren och gick för att byta om. Medan hon lagade mat, pratade hon i tankarna med pappa.
*Jag vill också vila. Sitta framför datorn hela dagarna gör ont i ögonen. Kunde suttit med kollegorna nu, druckit vin. De erbjuder mig en befodran, men jag stack. Om Nina blir sur?*
*Jag är vuxen. Trött på att du kontrollerar mig, hackar på allt. Du kunde handlat i närbutiken. Lisa har rätt, jag blir sjuk själv snart. Ingen ork…*
Hon tystnade i tankarna. Det var fel att tänka så om pappa. Hon visste inte hur hon själv skulle vara i hans ålder. Kanske värre.
Sedan barnsben mindes hon mamma göra allt: städa, laga mat, bära tunga kassar. Pappa tyckte det var ovärdigt för en man att hjälpa till, särskilt med två kvinnor i huset. Och det spelade ingen roll att den andra kvinnan var ett barn.
Mamma låg aldrig sysslolös. Hon sydde, stickade… När Elin blev äldre, hjälpte hon till.
“Elin, gå ut och lek. Du hinner jobba när du gifter dig,” sa mamma.
När Elin tog med sig sin pojkvän Håkan hem, stirrade pappa länge på honom och sa sedan att han inte tållde lättingar i sitt hus. Han hade slitit för allt—ingen gratis lägenhet här.
Elin såg hur Håkan knappt höll sig för skratt. Senare sa han att han aldrig skulle bo med sina svärföräldrar. De hyrde en lägenhet efter bröllopet. Elin hälsade ofta på föräldrarna, försökte hjälpa mamma, som hade högt blodtryck.
Håkan blev svartsjuk, trodde inte på hennes besök, de bråkade. När mamma dog av en stroke, började Elin besöka pappa varje dag. Håkan gav upp och lämnade henne. Han försökte komma tillbaka senare, men då bodde Elin redan hos pappa.
Hon försökte protestera, men det slutade alltid likadant. Pappa låtsades ha hjärtproblem, krävde ambulans. Elin fick skämmas inför sjukvårdspersonalen när det visade sig att inget var fel.
Om Elin var sen från jobbet, möttes hon av förebråelser. Killar försökte närmade sig, men hon vågade inte lämna pappa eller ta med en man hem. Så levde hon, utan familj eller barn.
Efter middagen diskade hon och moppade hallen. Hon såg färsk lera på pappas skor—så han gick ut ändå när hon jobbade. Men hon sa inget. Bara gick till sitt rum. Hon var van vid TVns volym nu.
En dag sa Lisa att hon inte kunde se Elin förstöra sitt liv längre. Hon köpte biljetter—i början av juni skulle de åka till Medelhavet. Inga ursäkter.
“Men pappa då?” oroade sig Elin.
“Han är friskare än du. Laga mat, be en granne kolla honom. Bara tio dagar. Du behöver vila.”
Elin kunde inte säga nej. Hon hade bara varit i söder en gång, med Håkan. När resan näResan förändrade allt – när hon kom hem hade pappa hittat ny kärlek med grannen Karin, och Elin insåg äntligen att hon också förtjänade att vara lycklig.
