Flickan stod på andra sidan räcket. Det rådde inga tvivel om hennes avsikt att hoppa från bron…
Redan i början av nattjour kom ambulansen med en ung man. Hans bil hade kolliderat med en SUV vid en korsning. Efter timmar av operation fördes patienten till intensivvården, och kirurgen Eleonora Segerström satt på doktorsrummet och dokumenterade ingreppet.
“Kaffe, Eleonora.” Den erfarna sköterskan Märta Persson ställde en mugg på bordet.
“Tack. Vakna mig när patienten kommer till medvetande”, sade Eleonora utan att lyfta blicken från papperen.
“Vila nu så länge det är lugnt.”
“Ni vet ju själva att sådana här jourstarter inte lovar gott”, muttrade Eleonora.
Och hon fick rätt. Innan hon ens hunnit dricka klart kaffet kom en ny patient. Mot morgonen var Eleonora så trött att hon somnade med huvudet mot dokumenten, tills Märta väckte henne med nyheten att mannen från olyckan nu var vaken.
Hon kunde ha sagt att hennes jour var över, att en annan läkare kunde ta över, men hon reste sig ändå och gick mot intensiven. Det låg inte i hennes natur att gå hem utan att veta hur hennes patient mådde.
Under lysrören glänste linoleumgolvet som vattenyta. Eleonora steg tyst in i rummet. Igår hann hon inte se honom ordentligt, men nu låg en ganska attraktiv man där, inlindad i sladdar och sensorer. Hon kontrollerade monitorerna, och när hon såg upp igen möttes hon av hans granskande blick.
Även fast han låg på sjukhusbritten strålade han självsäkerhet och såg på henne som om hon var underlägsen. Om hon ändå kunde låna lite av hans självförtroende. Hon höll tillbaka en impuls att titta bort.
“Hur mår ni, Alexander Bergman? Vi var tvungna att operera bort er mjälte. Ni förlorade mycket blod. Två revben är brutna, men lungorna är oskadda. Ingen livsfara. Ni kom undan lindrigt. Polisen har ringt – de vill prata med er. Jag bad dem vänta tills ni var mer alert.”
“Tack”, sade han dovt.
“Min jour är slut. Vi ses imorgon.” Eleonora lämnade rummet.
Ambulansen som kommit med en ny patient gav henne skjuts hem. I hallen möttes hon av den röda katten, som gned sig mot hennes ben och sedan trippade mot köket. Hon var dödstrött, men först måste hon mata Måns, annars skulle han inte låta henne sova. Hon somnade nästan innan huvudet nådde kudden.
Nästa dag såg patienten mycket bättre ut och log till och med när hon kom in.
“God morgon. Jag ser att ni mår bättre. Idag flyttas ni till en vanlig avdelning och får tillbaka er telefon.”
“Jag har ingen familj i den här staden. Störde jag er mycket igår?” Hans blick var fortfarande nedlåtande. Hur lyckades han med det?
“När kan jag få åka hem?” frågade han.
“Ni opererades precis, har brutna revben… Ni står här minst en vecka. Förlåt, andra patienter väntar.”
Innan hon gick hem tittade hon in till honom en sista gång, kontrollerade monitorerna och droppet. När hon mötte hans blick, fnös han till.
En kall kåre for nedför ryggen. Hon hade sett det där**Here’s the next sentence to conclude the story:**
Hon mindes plötsligt var hon sett den leenden förut – det var samma kyliga min hon mött den regniga kvällen för länge sedan, när hon stod vid bron och han räddade henne, fast nu var det hon som hade räddat honom, och i det ögonblicket förstod hon att deras öden alltid skulle vara sammanflätade.
