**Dagboksinlägg**
Dagens dagg hade ännu inte torkat på gräset, dimman lättade långsamt från flodens andra sida, och solen höll redan på att kliva upp bakom skogens taggiga rand.
Fredrik stod på verandan och njöt av morgonens skönhet, drog djupt efter andan och kände den friska luften. Bakom honom hördes klafsande steg av bara fötter. En kvinna i nattlinne med en sjal slängd över axlarna kom fram och ställde sig bredvid honom.
“Vad härligt det är,” suckade Fredrik uppfylld av välbehag. “Du borde gå in, annars förkyler du dig,” sa han ömt och rättade till sjalens som glidit ner från hennes runda, bleka axel.
Kvinnan tryckte sig genast intill honom, lade armarna om hans.
“Jag har ingen lust att åka härifrån,” sa Fredrik med en röst som blivit hes av ömhet.
“Stanna då,” viskade hon, och hennes röst lockade, drog honom in som en sirens sång. *”Stanna? Och sen då?”* Tanken gjorde honom nykter.
Om allt vore så enkelt, hade han redan stannat för länge sedan. Men tjugotre år av äktenskap med sin fru kunde han inte bara rycka bort. Och barnen… Lova var ju redan flygande, sov oftare hos sin pojkvän än hemma, och skulle snart gifta sig. Medan Olle bara var fjorton, i den jobbigaste åldern.
En chaufför kan hitta arbete var som helst, men stora pengar tjänade han knappast här. Nu kunde han slänga dem omkring sig, köpa dyra gåvor till Carina. Men om inkomsten halverades, skulle hon älska honom lika mycket? Det var en annan fråga.
“Snälla, inte nu, Carina,” viftade han avvärjande.
“Varför inte? Barnen är stora nu, det är dags att tänka på sig själv. Du sa ju själv att ni bara bor tillsammans av vana,” sa Carina och backade undan, sårad.
“Ack, om jag bara vetat att jag skulle träffa dig tidigare…” Fredrik drog efter andan tungt. “Var inte arg. Jag måste ge mig av, jag har redan stannat för länge.” Han ville kyssa henne, men hon vände bort ansiktet. “Carina, jag måste åka, jag har last och avtal.”
“Du lovar bara. Kommer hit och väcker alla känslor, sen skyndar du tillbaka till din fru. Jag är trött på att växa. Micke har bett mig gifta mig med honom länge nu.”
“Så gör det då.” Fredrik ryckte på axlarna.
Han öppnade munnen för att säga något mer, men ändrade sig. Långsamt gick han ner från verandan, rundade hörnet på huset och tog sig genom trädgården mot den avtagsväg där hans lastbil stod parkerad. Han lämnade alltid bilen där för att inte väcka byn i ottan.
Han klättrade upp i förarhytten. Vanligtvis brukade Carina följa honom till lastbilen och ge honom en avskedskyss. Men idag kom hon inte. Hon var verkligen sårad. Fredrik sjönk ner i sätet, smällde igen dörren. Innan han startade motorn ringde han sin fru. Han skämdes för att ringa när Carina var i närheten. En likgiltig röst i luren sa att telefonen var avstängd… Inga missade samtal heller.
Fredrik stoppade undan telefonen och startade motorn, lyssnar på dess mäktiga, jämna morrande. I nästa stund ryckte lastbilen till, skakade av sig sömnen och rullade långsamt iväg, guppande på den ojämna grusvägen. Han gav en kort avskedssignal och tryckte ner gaspedalen.
Kvinnan på verandan ryste, lyssnande på motorljudet som avlägsnade sig, och gick sedan in i huset.
I högtalarna sjöng Lars Winnerbäck med sin mjuka röst: “Älskling, älskling, min jordiska ängel…” Fredrik sjöng tyst med, tankarna på kvinnan han lämnat. Men snart flög de hemåt: *Vad händer där? Andra dagen jag inte kommer fram. När jag kommer hem ska jag…*
Men Fredriks fru, Lovisa, vaknade just då ur narkosen på sjukhuset och kom ihåg allt…
***
De hade varit gifta i över tjugo år, tjugofyra för att vara exakt. Mannen var långtradarchaufför, tjänade bra, familjen var stabil, stort hus, två barn. Lova var redan vuxen, snart gifte hon sig och flyttade ut, hon hade gått ut frisörskola och jobbade. Olle var fjorton, drömde om att bli sjöman.
Och så det där telefonsamtalet. Först trodde Lovisa att det var ett skämt eller fel nummer.
“Hej, Lovisa. Väntar du på din man? Han är försenad…” En inställsam röst, klibbig som sirap.
“Vad har hänt?” avbröt hon otåligt, tankarna genast på en olycka. Lång väg, allt kunde hända. Han hade dyr last, stort ansvar.
“Han är hos sin älskarinna,” mjauade rösten.
“Vem är det?” skrek Lovisa i luren.
“Du får vänta, vänta…” Ett kvinnoskratt ekade i luren.
Lovisa drog bort telefonen och avbröt samtalet. Men skrattet fortsatte genomsyra henne. Paniken kom. Tankarna malde, blandade bilder av en olycka med en annan kvinna i hans famn. Vem kunde annars veta hennes nummer, att Fredrik var ute på resa? Ingen annan än älskarinnan själv. Hur vågade hon ringa, skratta åt henne!
Lovisa slog numret till sin man men la genast på. Tänk om han körde just då? Och vad skulle hon säga? Hon fick inte distrahera honom. När han kom hem kunde de prata. Hon försökte distrahera sig med hushållssysslor, men inget lyckades. Rösten och det hånfulla skrattet ekade i hennes öron.
Som om det inte vore nog var varken Lova eller Olle hemma. Lova hängde med sin kille någonstans, och Olle hade fått lov att gå på klasskamratens födelsedag.
Hon behövde distrahera sig, annars blev hon galen. Lovisa bytte kläder, tog sin väska och gick ut. Hon kunde handla majonnäs, lök och öl till Fredrik. På helgerna gillade han att ta en eller två. Imorgon skulle hon inte ha tid, måste laga mat. Fredrik hade lovat att vara hemma till middag. *”Och om han inte kommer?”* frågade inre rösten, men hon tystade den.
Hon bestämde sig för att gå till affären, lugna nerverna. Men det var långt, så hon tog en genväg. På ena sidan en betongvägg, på den andra raden av garaget. Öde plats, skymningen började falla, men det var dubbelt så snabbt. Hon hann gå innan det blev mörkt. Lovisa ökade takten.
Plötsligt ryckte någon åt sig väskan bakifrån. Hon tappade balansen, snubblade nästan. När hon vände sig om såg hon ryggen på en springande man. *”Kommer aldHon hörde hur dörren slog igen bakom Ivan, och för första gången på länge kände hon en liten, varm gnista av hopp i bröstet.
