Du är skyldig mig, mamma
Emma träffade sin blivande man på gatan. Hon hade somnat om och missat examen. När hon sprang till hållplatsen tuffade spårvagnen iväg precis framför näsan på henne.
“Typiskt!” muttrade hon och stampade argt med foten. “Nu kommer jag verkligen att bli sen.”
“Ursäkta, vart ska du?” En kille på cykel stannade bredvid henne. “Jag kan ge dig skjuts.”
“På cykel? Skämtar du?” fnös hon.
“Varför inte? Bättre än att gå. Eller vill du vänta på nästa spårvagn? Den kanske kommer om en timme.” Han tittade på henne och väntade på svar.
Mobiltelefoner fanns inte då, och de få offentliga telefonerna som fanns fungerade sällan. Taxi kunde hon inte heller ringa efter. Vad hade hon att förlora?
“Vi tar genvägar genom innergårdarna – går fortare än spårvagnen,” skyndade han på henne.
Emma bet sig i läppen men tiden tickade på. Hon gick fram till cykeln och satte sig sidelings på pakethållaren.
“Håll i dig ordentligt,” sa killen och knuffade iväg från trottoarkanten. Cykeln vinglade lite men rullade så småningom jämnare. Efter tio minuter var de framme vid läkarhögskolan. Emma hoppade av.
“Tack,” sa hon och såg svettpärlorna i hans panna. “Var det jobbigt?”
“Lite,” erkände han ärligt. “Vad heter du?” Han satt kvar på cykeln med en fot mot trappsteget. Deras ansikten var precis i samma höjd.
“Emma. Och du?”
“Olle. Lycka till på tentan!” ropade han och cyklade iväg.
Emma tittade efter honom och skyndade sig in.
När hon kom fram stod redan några studenter i korridoren. De stödde ryggarna mot väggarna och bläddrade nervöst i sina anteckningar. Emma försökte lugna ner sig efter cykelfärden och fokusera på tentan. Plötsligt öppnades dörren och Sune Bergström kom ut med ett fånigt, triumferande leende.
“Fick du en femma?” frågade Emma.
“Fyra!” svarade han glatt och viftade med sitt betyg.
“Nästa!” ropade en labbassistent från dörröppningen. Hon stirrade på Emma. “En går ut, nästa går in. Jag tänker inte ropa fler gånger,” sa hon och försvann in.
Studerande tvekade. Emma tog ett djupt andetag och gick in. Hon tog ett tentamensnummer från bordet, läste frågorna och insåg genast att hon kunde svaren.
“Nummer?” frågade assistenten kort.
“Tretton.”
“Ta ett papper och gå och förbered dig. Vem är redo?” tittade hon ut i korridoren.
“Jag är klar,” sa Emma snabbt.
Assistentens välformulerade ögonbryn for upp i pannan.
“Är du säker? Du kanske borde…”
“Jag är säker,” avbröt Emma.
Assistenten tittade på professorn. Han nickade, och Emma gick fram.
“Nå?” frågade en klasskamrat när Emma kom ut.
“Perfekt!” svarade Emma och höll nästan på att flina av lycka.
“Vem fick du?”
“Professorn. Han var på gott humör idag,” tillade hon och gick mot trappan. Hennes klackar ekade muntert mot det gamla gjutjärnet.
När hon kom ut såg hon Olle. Han väntade på henne med cykeln ställd mot ett träd. Emma flög nerför trappan utan att nästan röra vid stegen.
“Du stannade kvar?”
“Tänkte vänta och höra hur det gick.”
“Utmärkt!” flinade Emma.
“Ska vi åka?”
“Vart då?” Hon blev förvirrad.
Hon tänkte inte plugga till nästa tentHon vände sig om, tittade på honom och log, och insåg att det här var början på något nytt och underbart.
