Mina regler
Som så ofta händer, kände Elin inte sin far. Han lämnade henne och hennes mamma strax efter födseln. De bodde i en liten by i ett hus på landet. Mamman bjöd inte dottern på något. Redan som liten kunde Elin elda i kaminen, vattna och rensa i trädgården, och handla mat.
Hon fick bara hösta betyg i skolan, gick dit med glädje och drömde om att bli skådespelerska och bo i en storstad. Efter studenten lämnade hon sin lilla hemort och flyttade till Göteborg, tog det första jobb hon hittade och började på distansutbildning vid universitetet.
“Drömmar är bra, men man behöver ett yrke som alltid kan försörja en,” sa mamman. “Skådespelare har ont ena dagen och för mycket den andra.”
Efter examen, när hon började tjäna mer, köpte Elin en bil på avbetalning. Ingen Mercedes, förstås, en blygsam begagnad Volvo, men pålitlig. Stolten åkte hon hem till mamman med den.
Nu har hon en annan bil, men den första glömmer hon inte. Nyligen såg hon den parkerad i stan och kunde knappt tro att den gamla tjänaren fortfarande gick. Hon hade gärna kört den än idag. Men… Som så ofta, blev hon kär. Första kärleken, första erfarenheten. Nästan genast föreslog han att de skulle flytta ihop. Han hyrde en liten lägenhet. Snart övertalade killen Elin att sälja bilen.
“Den är gammal, den kommer börja falla sönder när som helst. Låt oss sälja den och köpa en ny som håller i många år,” övertalade han. “Bättre att sälja nu, när den fortfarande går och ser bra ut.”
Elin gick med på det. Vad annars kunde hon göra? En man vet bättre om sådant än en ung tjej. Hon lät honom sköta försäljningen. För att köpa en ny bil var Elin tvungen att ta ett lån. Killen lovade att hjälpa till med avbetalningarna. Vilken glädje när den nya Saab:n stod utanför!
På något sätt blev det så att han körde bilen mest. Han körde Elin till jobbet och åkte sedan vidare på sina ärendor. Han hjälpte till med några avbetalningar, men sen sa han att pengarna hade tagit slut.
Allt kunde ha varit bra, Elin älskade honom och ursäktade honom, men en dag stannade grannfrun henne i trapphuset och frågade om hon visste att hennes kille tog med många tjejer hem.
“Jag såg det med egna ögon. De kom i bilen, gick in arm i arm och kom ut efter tre timmar.”
“Ja, jag vet. Det är…” Elin kunde inte hitta på något att säga av ren ilska och sårad stolthet. “Ursäkta, jag har bråttom,” mumrade hon och skyndade in i huset.
“Kör ut honom, tjejen, innan det är för sent,” ropade grannfrun efter henne.
Hemma gav Elin vika för ilska och tårar. När killen kom tog hon bilnycklarna ifrån honom och visade honom dörren.
Nu var Elin ensam, med bilen och lånet. På kvällarna städade hon på kontoret där hon jobbade utan att kollegorna visste det. Hon tog extrajob som privatlärare i engelska. Hon var utmattad när hon kom hem, men betalade snabbt av lånet. Sedan bestämde hon sig för att köpa en lägenhet.
En gång åkte hon hem till mamman på semester. Efter storstaden verkade hembyn ännu mindre och mer åldrad.
“Varför är du ensam? Åren går, ungdomen varar inte för evigt. Är det någon du tycker om? Du är vacker, har bil…” sa mamman respektfullt.
I ett ögonblick av självömkan berättade Elin om sin misslyckade relation.
“Du är för godtrogen. Jag sa ju att storstaden är full av färskare och bedragare. Du läser böcker om kärlek, men livet är annorlunda. Det finns inga riddare längre. Alla vill leva på prinsessornas bekostnad. Men du kommer hitta din andra hälft.” Mamman gick ut ur rummet men kom snart tillbaka med en tidningsbunt.
“Här, ta detta. Jag har sparat till din bröllopspresent. Du kan inte bo i hyreslägenhet för evigt. Det är inte mycket, men det räcker till insatsen.”
Elin kysste sin mamma. Båda grät.
Tillbaka i stan köpte Elin en etta. Hon kom ändå bara hem för att sova. Hon fortsatte jobba och ge privatlektioner på kvällar och helger för att betala av lånet. Men hon städade inte längre på kontoret. Trött men nöjd återvände hon till sin mysiga lilla lägenhet.
Efter den sorgliga erfarenheten var Elin försiktig med män. Hon var rädd för seriösa förhållanden och lät ingen komma nära. Vid tjugoåtta hade hon en lägenhet, ett halvt avbetalt lån, en bil som hon tjänade pengar med.
Hon hade uppnått allt själv, genom hårt arbete. Inte många killar kunde detsamma. Hon hade inga rika släktingar eller en far som kunde hjälpa till. Allt själv.
Men kärlekslivet fungerade inte. Hon hade ingen tid att träffa killar, och ingenstans att göra det. Och om hon träffade någon, släppte hon inte in dem i sitt liv. Fast hon längtade efter att bli gift, få en familj — någon att laga mat åt, stryka skjortor till, möta efter jobbet… Och barn, självklart.
Och så, som en blixt från klar himmel, dök hennes gamla skolkamrat upp. Hon hade med sig godsaker från mamman — sylt och inlagda grönsaker. Hon hade fått Elins adress av mamman.
“Lykckliga du, Elin. Du gjorde rätt som lämnade vår lilla håla. Titta, du har egen lägenhet, bil, tjänar säkert bra. Jag stannade kvar för Micks skull. Jag har älskat honom sedan skoltiden. Minns du? Hans mamma var sjuk. Jag vårdade henne som min egen. Tömde hennes potta, matade henne. Var det värt det? Allt för den förbannade kärleken.”
Sen dog mamman. Synd om henne, förstås. Varför straffade Gud mig? Mick och jag började prata om bröllop, och då kom en ung ny lärare till byn. Jag vet inte hur de träffades, men Mick började springa efter henne. När jag fick reda på det, gjorde jag ett jävla liv! Det ska jag berätta en annan gång. De kommer inte glömma mig på länge.
Jag skötte hans mamma, stod ut och tömde piss och skit, och han tog den där lilla musens parti. Vad säger du om det?
Då bestämde jag mig för att lämna och börja om. Träffade din mamma i affären, hon gav mig din adress och lite godsaker. De smartaste stack till stan för länge sedan, som du. Får jag bo hos dig några dagar? Jag ska skaffa jobb, hyra en lägenhet eller rum,” avslutade Linda sin historia.
“Självklart. Jag är bara hemma för att sova. Jag har inte ens tid för en kElin tittade på sin gamla väninna, kände en våg av medlidande men även lättnad över att hon själv tagit sig ur byns små liv, och sa: “Du får gärna stanna en tid, men mina regler gäller här.”
