Svek
“Lotta-ååå…” hulkade hon i telefonen.
“Vad är det nu? Berätta ordentligt, vad har hänt? Med Emil? Lotta, varför tiger du?” skrek Elin i luren.
“Öh-öh… Markus… Åååå…” tjöt Lotta igen.
“Har Markus hänt något? Har han varit med om en olycka?” Elin föreställde sig hur Lotta skakade på huvudet, som om hon på något sätt kunde se henne genom telefonledningen.
“Nu räcker det, jag orkar inte mer. Jag lägger på, hör du? Om tio minuter är jag där, vänta,” sa Elin, väntade en stund, lyssnade på vännens snyftningar. Men när hon insåg att hon inte skulle få något vettigt svar, bröt hon samtalet.
Hon bytte snabbt kläder, tog väskan, dubbelkollade att hon inte glömt mobilen eller andra småsaker som kunde behövas, och lämnade lägenheten efter att ha låst dörren efter sig. Lotta bodde bara en busshållplats bort, så Elin skyndade sig dit till fots, började till och med springa ibland och muttrade för sig själv om hur omöjlig Lotta var: “Hon kan aldrig berätta rakt upp och ner vad som hänt. Hon får sig en omgång om det här bara var en bagatell…”
Fem minuter senare stod hon framför porten och tryckte på porttelefonen. En raspig röst hördes ur högtalaren.
“Lotta, öppna, det är jag,” ropade Elin.
Det knastrade igen, sedan pep det och låset öppnades med ett klick. Elin sprang in i trapphuset. Dörren stängdes långsamt bakom henne, och mörkret omringade henne, nästan ogenomträngligt efter dagsljuset. Hon hade inte tid att vänta på att ögonen skulle vänja sig, tog ett steg mot den smala trappan framför hissen, snubblade och höll på att ramla. Hon hann precis gripa tag i räcket.
“Fan, man kan ju slå ihjäl sig här. Kan de inte sätta i en ordentlig lampa?” mumlade hon.
Medan hon väntade på hissen tappade Elin otåligt med foten, gick igenom alla möjliga scenarier i huvudet och upprepade för sig själv: “Bara alla är vid liv och oskadda…” Innan hon ringde på dörren stannade hon en sekund och lyssnade. Inga skrik eller gråt hördes inifrån, vilket redan var en lättnad. Elin tog ett djupt andetag och tryckte beslutsamt på ringknappen.
Dörren öppnades av Lotta med rödgråtna, svullna ögon. Som en zombie vände hon och gick långsamt, med stela ben, in mot köket. Elin suckade, skakade på huvudet, sparkade av sig skorna och följde efter.
Lotta sjönk ner på en stol, hängde med huvudet och axlarna, händerna vilande i knät som om all kraft runnit ur henne. Hennes hela väsen utstrålade hopplöshet och undergivenhet inför det som hänt.
“Lotta, vad har hänt? Du skrämde mig.” Elin gick fram och lade en hand på hennes rygg. “Berätta nu, annars vet jag inte vad jag ska tro. Jag sprang hit som en galning.”
“Markus har lämnat mig,” sa Lotta med en mekanisk, livlös röst.
“Lämnat dig? För en annan?”
Lotta nickade.
“Vad hände? Sa han det själv, eller har du hittat på det?” frågade Elin.
Hon blev inte förvånad. Markus var en lång och ståtlig man. Hon hade alltid hintat till sin väninna att det skulle finnas många kvinnor som ville ha honom. Lotta måste hålla ögonen öppna och se sitt allra bästa ut för att han inte skulle frestas sticka.
“Han sa att han älskar en annan, packade sina saker och gick. Elin, säg, varför? Jag försökte så hårt, lagade mat, tvättade, städade, födde hans son, gick på diet för att inte gå upp i vikt efter förlossningen och se ut som en modell – ändå lämnade han mig.”
“Usch,” suckade Elin högt. “Alla lever och är friska, och du gråter som om någon har dött. Han kommer nog tillbaka när han gått och festat färdigt.” Hon satte sig på stolen bredvid.
“Kommer han tillbaka? Tror du?” Lotta lyfte blicken och stirrade på Elin med hopp.
“Jag vet inte. Allt är möjligt. Vem är hon? Vacker? Ung?”
“Hon är i min ålder. Stor, rödhårig och skelögd.” Lotta ryckte på axlarna. “Elin, vad fattades honom? Jag är hundra gånger bättre, och ändå…” Lotta snyftade och sänkte huvudet igen.
“Du ska inte skylla på dig själv. Det här är hormonell ångest, en midlivskris eller något sånt… Han kommer nog att vakna till besinning.”
Lotta skakade på huvudet, axlarna skakade av snyftningar.
“Gråt inte nu, ta dig samman. Om han kommer in nu och ser dig så här, då springer han säkert.” Dessa ord fick Lotta att tjuta på nytt, precis som i telefonen.
“Lotta, tårar hjälper inte. Tror du att om han kommer tillbaka så blir allt som förut? Sluta inbilla dig det.” Elin bytte taktik, slutade sympatisera och började prata sanning. “Du tror att om han bara kommer tillbaka så förlåter du allt. Tänk om du har fel? Du kommer att svartsjukas varje gång han är sen från jobbet, tjata på honom och slita ner dig själv. Du kommer att plåga dig, honom, och Emil. Förresten, var är han?”
“Jag lämnade honom hos grannen.”
“Bra. Han ska inte se sin mamma så här. Han är ju också en liten man i sin värld. Kvinnogråt och skrik är inget för honom.” Elin suckade.
“Sluta nu! Du kör dig rakt in på mentalsjukhus om du fortsätter så här. Och du har Emil. Det är hårt, men inte dödligt. Hur vet du att hon är skelögd? Har du sett henne?”
“Jag såg hennes bild i hans telefon. Han var i duschen, och hon ringde… Sen hittade jag henne på sociala medier. Säg mig, vad vill män egentligen? Vi tror att de går igång på smala modeller med ben ända upp till armhålorna och bröst i storlek fem? Inte fan. Såna kvinnor har inget äkta, bara silikon. Jag åt knappt, var rädd att bli en val när jag ammade. Och ändå lämnade han mig. Hon är tre gånger bredare än jag, och brösten som…” Lotta hittade inget bra liknels och viftade bara avfärdande med handen.
“Jag tror inte det handlar om kroppen. Det är något annat med henne som fastnade hos honom,” funderade Elin.
“Säg inte att det är själen. Hon har en falsk och simpel själ. Inget jag ännu gjort ska jag ångra,” snyftade Lotta och torkade kinderna med handryggen.
“Lotta, ryck upp dig. Du är söt, smal och ung. Hur gammal är du, trettiotvå? Herregud, du har hela livetDe gick vidare var för sig, men glömskan kom aldrig riktigt, och när de möttes av en slump år senare var det bara en nick och en blick som talade om allt som en gång varit.
