“Du gillade jag en gång i tiden…”
Ebba klev ut från kontoret och gick mot sin bil på parkeringen. Motorhuven och vindrutan var täckta av ett tunt lager pudersnö. Hon satte sig i bilen och slog genast på värmen för att få upp temperaturen i det kyliga kupén. Sedan svepte hon vindrutetorkarna över rutan för att få bort det lilla snötäcket.
Hon körde ut från parkeringen och in i stadens tröga fredagsköer. Bilar stod som fastfrusna i rusningstrafiken, och det kändes som om halva Göteborg hade samlats på samma gata. När hon passerade Nordstan tittade hon länge på köerna utanför och bestämde sig för att svänga in. Kanske kunde hon vänta ut rusningen med lite julhandel – det fanns säkert några små presenter att plocka med sig.
Men även här var parkeringen fullpackad av bilar, inte en ledig lucka. Ebba ångrade redan att hon stannat. Hon borde ha stannat kvar i köerna – långsamt men säkert. Men nu var hon här, och andra hade samma idé: att vänta ut kaoset inne i gallerian.
Då blinkade det i backspegeln – en SUV backade ut från sin parkeringsplats och verkade ge henne plats.
Inne i Nordstan var det hett, trångt och fullt av stressade människor. Ebba knäppte upp sin rock, drog ner halsduken och började gå längs hyllorna. Ögonen ville inte riktigt fokusera av alla blinkande julljus, glitter och folk som trängdes. Hon plockade ner några glitterkulor, två silverhjortar, ett par julhanddukar med tomtar och några champagneglas med lyckönskningar.
Hemma fick hon reda ut vad som var till vem. För kollegorna räckte små skojsaker – till mamma och maken köpte hon något finare. Ebba ställde sig i den långa kön till kassan. Hon var redan trött på högljudda rop och musik från högtalarna – dum idé att komma hit på en fredagskväll. Imorgon bitti, när halva staden låg och sov, hade varit mycket bättre.
Äntligen hennes tur. När kassörskan började scanna insåg Ebba med en suck att hon plockat alldeles för mycket. Men vad gör det? Det går allt åt.
Hon knäppte rocken, rättade till halsduken och gick mot utgången med fulla kassar, försiktig så att ingen skulle knuffas in i henne och krossa glas eller prydnader.
“Ebba!”
Hon hörde inte genast att det var hennes namn som ropades och fortsatte gå.
“Lundgren!”
Först när hennes flicknamn hördes stannade hon tvärt. Men fler människor trängdes bakom henne, så hon flyttade sig åt sidan och spanade efter vem som ropat.
“Hej, Ebba,” hördes en rättfram röst alldeles intill.
Hon vände sig om och fick se en skäggig man med en liten svart mössa neddragen över pannan. Han log brett, och Ebba såg att han saknade en framtand. Kläderna hängde slappt över hans kropp – som om de inte var hans. Hon ångrade redan att hon stannat. Ingen hemlös kunde väl vara någon hon kände?
“Känner du inte igen mig?” sa han och skrattade lite. “Jag kände igen dig direkt. Du har knappt förändrats. Ser ut som en miljon.”
Något i hans röst lät vagt bekant, men hon kunde inte placera honom.
“Vi gick i samma klass,” påminde han.
“Jonte?!” utbrast Ebba. Hon ville fråga vad som hänt honom, hur han hamnat här, men höll tillbaka.
“Javisst,” svarade han glatt, med ännu ett brett tandluckt leende. “Har jag förändrats mycket?”
“Ja,” nickade Ebba. “Vad… vad hände?”
“Lång historia. Ska vi sätta oss någonstans? Finns ett café här inne.” Han tittade på henne med en blick full av hopp.
Ebba kunde inte vänja sig vid hans utseende. Hur kunde hon inte ha känt igen honom? Skägget och den där löjliga mössan, kanske. Det här var Jonte – killen hon gillat så mycket i högstadiet, den hon gråtit över så många gånger. Och nu skämdes hon för att stå bredvid honom inför alla.
“Jag har tyvärr inte tid,” sa hon och tittade bort, som om hon sökte hjälp hos förbipasserande. Men ingen reagerade – de flesta brydde sig inte om det märkliga paret.
Jonte stirrade på henne, fortfarande hoppfull.
“Okej, men bara en kort stund,” gav hon slutligen med sig, mer av nyfikenhet än av vilja att prata med en förlorad klasskamrat.
Jonte lyste upp och skyndade före henne mot cafét.
“Kom. Vi har inte sett varann på tusen år. Kanske går det tusen till.” Han fnissade, uppenbarligen glad över att ha träffat henne.
Ebba kastade oroliga blickar på folk de passerade – tänk om någon hon kände såg dem? Hela Göteborg var ju här. Jonte gick lite för snabbt, vände sig om för att kolla om hon följde med, pratade hela tiden.
På cafét var nästan alla bord fulla.
“Där borta är det ledigt.” Jonte pekade mot ett bord längst in i ett mörkt hörn.
“Perfekt, där syns vi inte,” tänkte Ebba och skyndade sig dit.
Knappt hade de satt sig förrän en servitör kom fram och lade menyer framför dem. Jonte bläddrade genast ivrigt och Ebba såg hur han svalde hårt. Han tittade upp på henne med frågande blick. Hon rörde inte menyn.
“Jag tar bara en kaffe,” sa hon.
Servitörn kom tillbaka.
“Är ni klara att beställa?” Han riktade sig mest till Ebba och ignorerade hennes lite slitna sällskap. Hans blick sa mer än tillräckligt: “Vad gör en sån kvinna med en sån man?”
“En kaffe med citron, tack,” sa Ebba och sneglade på Jonte.
Han rabblade snabbt en hel matsedel. Servitörn tittade på Ebba, och hon slöt lätt ögonen, en signal om att det var okej. Servitören försvann lika fort.
“Dom har bra kaffe här. Jag brukar äta här ibland,” sa Jonte.
“Jobbar du här?”
Han nickade. Det syntes att han skämdes. Inte direkt som butikschef eller ens expedit – antagligen städare eller lastare. Men hon frågade inte.
“Blev du läkare, som du drömde om?” undrade Jonte.
“Minns du det?” Ebba blev förvånad. “Ja, jag är endokrinolog.”
Jonte nickade igen, antingen som en komplimang eller som ett “jag visste att du skulle lyckas”.
“Köpte du presenter till mannen och barnen?” Han kastade en blick på de fulla kassarna.
“Va?” Hon följde hans blick.
“Är du gift?” undrade hon istället.
“Var,” sa Jonte motvilligt. “Med Lova. Minns du henne? Riiiktig bråkmakerska. Det är tack vare henne jag är i den här… situationen,” rättade han sig.
“Jag var dum i huvet. Hon g”Men när Ebba en varm sommardag gick förbi en liten kafé vid kanalen och såg Jonte där, renrakad och med en ny skjorta, log hon för första gången på länge och visste att livet ibland ger andra chanser på något oväntat sätt.”
