**Dagbok**
Lina och Erik träffades redan under universitetstiden. Båda bodde i studentkorridoren. Beslutet att vara tillsammans fattades direkt, men de skulle vänta tills efter examen. Som vanligt ställde livet till det för de två förälskade. Under sista året blev Lina gravid.
“Erik, vad ska vi göra?” Lina såg förfärad på honom. “Du vet hur sträng mamma är. Hon ville knappt låta mig studera. Jag fick övertala henne och lovade att inte bli som hon, att inte få barn utan man. Och nu? Hur ska jag komma hem? Hon kommer att döda mig.” Lina bet sig i läppen för att inte börja gråta.
Erik var också rädd, men han ville göra det rätta och rädda Linnas heder. Hans föräldrar hade inte ställt några krav när de skickade honom till studier i en stor stad, och den olyckliga, tårfyllda Lina älskade han. Därför föreslog han att de skulle gifta sig. Examensstressen kom emellan – ingen tid för bröllop.
Han ringde sina föräldrar, berättade allt och sa att han skulle komma hem med examen och en fru. De skällde förstås, men vad kunde de göra? Låt dem komma tillsammans.
Lina gömde sin växande mage bakom Eriks rygg när de stod i hans föräldrars trånga hall. Pappa såg sur ut, mamma skakade på huvudet och sa att de hade förhastat sig med barnet, gift sig utan föräldrarnas välsignelse. Inte bra. Är det så man börjar ett liv? De suckade och skällde men bestämde sig för att hjälpa det unga paret på fötter. De sålde sommarstugan, skrapade ihop pengar och köpte en etta till sonen och hans fru.
“Vi har hjälpt er så gott vi kan, resten får ni klara själva,” sa fadern.
Två månader senare födde Lina en dotter.
Erik jobbade, men pengarna räckte sällan till. Föräldrarna hade redan gett allt de kunde. Skamset att fortsätta be om hjälp – dags att tjäna sina egna pengar. Då erbjöd en gammal skolkamrat honom att sälja datorer.
“Lönsam affär. Nu är det dags att greppa chansen – datorerna går som smör. Jag har kontakter med leverantörer. Du förstår dig på teknik, jag lär mig fort. Tillsammans kan vi bygga något stort!” övertalade kompisen.
1990-talets racketarväsen var över. Risk fanns, men allt var lagligt – varför inte prova? Erik gick med. Men han fick ta ett stort lån för att komma igång och bli likvärdig partner.
De köpte omodern teknik – billigt men möjligt att fixa. Erik uppgraderade, installerade program, lagade vid behov och sålde med vinst. Affärerna gick bra. Erik betalade tillbaka lånet och köpte en tvåa.
Dottern växte – dags för dagis. Lina längtade till jobbet.
“Stanna hemma, pengar finns. Varför detta?” muttrade Erik. “Vi borde tänka på en son.”
“Ge mig lite tid. Jag har precis kommit ur blöjåldern. Ingen arbetserfarenhet efter universitetet. Och Klara behöver träffa andra barn. Inför skolstarten?” övertalade Lina.
Men dagisplatser var fulla. Lina erbjöds jobb som barnskötare – då kunde dottern komma in. Hon tackade ja direkt.
“Universitetsexamen och nu detta? Skäm inte ut mig,” fräste Erik.
“Var inte arg. Bara ett år, tills Klara får plats. Sedan söker jag ett riktigt jobb. Dottern i säkerhet – inte bra?” Lina lugnade honom.
Då fanns inte distansarbete. Internet var segt. Erik gnällde men gick med.
Företaget gick bra, vilket väckte konkurrenters avund. Men en dag kollapsade allt. Nya bärbara datorer anlänt, men under natten försvann allt – en stöld dold som en brand. Tekniken borta, skulder kvar.
Kompisen började dricka. Erik hade familj – drickandet lät han bli. Men pengarna måste tillbaka. Sälja lägenheten? Hur skulle de bo? Kröka knän för föräldrarna igen?
Erik sökte jobb. Inget mer företagande. Lyckan log: En bil fastnade i snön. Erik hjälpte till och såg en processor i baksätet. Han pratade med föraren, som – när han hörde Eriks bakgrund – erbjöd jobb. Företaget behövde tekniksupport, reparationer, enkla programmeringar. Perfekt för Erik. Han tackade ja.
Skulden betalades av. Livet ordnade sig. Dottern växte upp, skulle snart ta studenten och börja på universitet. Det verkade som om sorgen var över.
Den där dagen stannade Erik sent på jobbet. Lina lagade mat, dottern och en vän lyssnade på musik. Sedan gick vännen hem.
“Mamma, jag följer henne,” ropade Klara från hallen.
“Inte länge!” hann Lina svara innan dörren slog igen.
Hon stängde av spisen och satte sig framför TV:n. En film gick. Lina försjönk, tappade tidsuppfattningen och märkte inte när Erik kom hem.
“Varför så tyst? Är Klara här?” frågade Erik och gned sina kalla händer. “Plötsligt frost ute.”
Då mindes Lina – dottern hade följt vännen hem. Hur länge sedan? Tjugo minuter? En halvtimme? Hon borde vara tillbaka. Vännen bodde på nästa gata. Lina rusade till dottrens rum. Tomt. Hon ringde vännen.
“Är inte Klara hemma? Vi skildes för tjugo minuter sen,” svarade vännen förvånat.
Katastrofen var klar. Lina anklagade sig själv – varför lät hon dottern gå? Hon borde ha följt med. Paniken spred sig. Föräldrarna ringde, erbjöd hjälp. Erik höll henne kvar, satte henne vid telefonen. Men Lina var för upprörd – gråt bröt fram vid varje fråga om dottern.
“Ja, en flicka utan ID anlände med ambulansen för en timme sen,” svarade ett sjukhus.
Lina grät hysteriskt.
“Hon lever. Sluta tjuta! Vi åker,” snäste Erik.
Klara var i koma. Läkarna kunde inte lova något. Lina satt vid sängen, bad dottern vakna. Men miraklet uteblev. Tre dagar senare avled Klara av sina skador.
Novembervädret var iskallt och blåsigt. Regn blandades med snö. Den ödesdigra kvällen kom plötslig frosten. Klara var på hemväg när en bil med sommardäck sladdade i en kurva. Hennes skrik drunknade i bromsgnissel. Föraren förlorade kontrollen. En olycklig sammanblandning av omständigheter.
Erik höll sig stark trots sorgen. Men Lina… Han var rädd att hon skulle knäckas, tappa förståndet eller följa dottern i döden. Efter begravningen åkte hon nästan dagligen till kyrkogården. Hon pratade inte, isolerade sig. Hemma stirrade hon tomt, föll i hysteriska anklagelser mot Erik.
“Om inte din dumma affärMen när den lilla katten Tosse kom in i deras liv började något sakta läka, och även om sorgen aldrig riktigt försvann, lärde de sig att leva igen, sida vid sida.
