Mans vänskap
Erik stannade sin Volvo utanför köpcentret. Han hade ingen lust att kliva ur den varma bilkupén. Igår hade det varit blöt snö som övergått i regn, och under natten hade det fryser till en ojämn isskorpa där fotgängare haltade.
Imorgon var det mammas födelsedag, och Erik hade väntat till sista minuten med att köpa present. I en stor butik skulle han säkert hitta något passande.
Han klev ur bilen, och en vindby fick hans jacka att fladdra upp medan ena änden av halsduken slängdes över axeln. Medan han höll fast jackan låste han bilen och tog ett steg mot entrén, men direkt halkade han och var nära att falla. Isen hade inte sandats eller saltats än, och hans eleganta skor hade inga bra sulor.
Så småningom kom han fram till dörren, steg in i köpcentret och släppte ut en lättnad suck. Han var på väg mot avdelningen för halsdukar och sjalar när han kom ihåg att han gett mamma en sjal förra året.
“Hej, Erik!” hörde han en glad röst ropa från ett smyckesbutiksfönster.
Bredvid honom stod Henrik, hans gamla bäste vän – och, som det visade sig, enda vän.
“Tänkte väl att det var du. Hur länge har det varit nu? Du ser bra ut, klädd som en kung.”
“Hej. Jag kom precis hem”, sa Erik förvirrat och lite skyldigt.
“Jag tänkte faktiskt på dig nyligen. Ska vi inte ta en fika någonstans?” föreslog Henrik.
“Jag är här för att köpa en present”, sa Erik.
“Vänta lite, är det inte Ida Margareta som fyller år snart?”
“Minns du verkligen det?” lyste Erik upp. “Imorgon. Jag väntade till sista minuten…”
“Okej, jag ska inte störa. Jag är redan klar med mina inköp”, sa Henrik och höll upp sina kassar. “Men vi måste ses snart, okej? Här, ta mitt kort. Jag väntar på samtalet. Om du inte ringer, så hittar jag dig ändå”, sa Henrik skämtsamt och räckte över sitt visitkort.
Medan Erik valde örhängen åt sin mor funderade han på den oväntade möten. Han förebrådde sig själv för att han verkat så stel, som om han inte var glad att se Henrik. Men det var han ju! Han blev bara överrumplad.
Han betalade med sitt kort och upptäckte sedan Henrik visitkort i fickan. Han höjde på ögonbrynen – vice vd för ett byggföretag.
“Åh, förlåt”, sa Erik när han märkte att kassörskan väntade. “Jag träffade en gammal vän, vi har inte sett varandra på år och dar!”
Han betalade och åkte hem, tankarna fulla av vännen…
***
De stod bredvid varandra på sin första skollinje, med nästan identiska buketter av gladiolus. Båda hade lika lyckliga och lite skrämda ansikten. När de gick in i skolan tog de varandras händer utan att ens behöva säga något. I klassrummet satte de sig vid samma bänk.
Så började deras vänskap. De grälade ibland, det var oundvikligt, men de blev snart sams igen. Och bråken var småsaker, dumma saker. Henrik var alltid den första som sträckte fram handen för försoning.
När de valde olika universitet efter gymnasiet bråkade de inte, även om de inte ville skiljas åt. De förstod att livet skulle ta dem olika håll. Men ingen kunde ju förbjuda dem att fortsätta träffas. Det låg i deras egna händer.
Henrik började på KTH, medan Erik läste moderna språk på universitetet. De sågs inte längre varje dag. Men på helgerna träffades de och kunde inte sluta prata.
Henrik pluggade på en teknikutbildning där det var få tjejer. På Eriks program var det tvärtom – en hel blomsteräng av flickor. Ögonen flackade när han såg alla skönheter, och killarna var i minoritet, så var och en fick uppmärksamhet.
Men Erik hade bara ögon för en – den livfulla och lekfulla Linnea. Hon verkade aldrig vara ledsen. I hennes ögon gömde sig skratten, redo att bryta fram och smitta alla runtomkring. Lätt och luftig, med långt lockigt hår. Erik kunde inte slita blicken från henne.
Han vågade länge inte prata med henne. Men en dag tog han mod till sig och bad om hjälp med en översättning.
“Du kunde ju bara sagt att du ville lära känna mig”, sa Linnea med ett skratt i blicken.
“Ja… jag vill följa dig hem idag. Får jag?” undslapp det Erik.
“Visst”, svarade hon glatt och gav honom ett leende.
De gick genom vårens Stockholm, och ingen i hela världen kunde vara lyckligare än Erik. Hjärtat dunkade så det nästan bröt sig ut ur bröstet. Halva natten tänkte han på varje blick, varje leende hon gett honom, men orden mindes han inte. Han längtade till morgonen för att få se henne igen.
Han följde henne hem nästan varje dag. Den kyliga aprilvädren byttes mot sommarlik majvärmen. Men Erik vågade fortfarande inte kyssa Linnea. Snart var terminen slut, efter tentorna skulle hon åka med sina föräldrar till Spanien och sedan till farmor i Göteborg. Vid tanken på detta kände han sig hopplös.
Hans sista chans att ta nästa steg i deras förhållande var hans födelsedag, som inföll den sista söndagen i maj. Han skulle bjuda hem henne, presentera henne för sina föräldrar och äntligen säga det viktigaste – att han älskade henne.
Linnea sa ja direkt, utan att fjäska eller vara kaxig. Erik blev så glad att han vågade be henne ta med sin kompis, den hon oftast sågs med i korridorerna.
“Astrid?”
“Ja. Jag har en kompis, vi har varit vänner sedan första klass. Han pluggar på KTH, och där finns inte så många tjejer. Ingen som du, i alla fall.”
“Okej. Men tänk om hon inte gillar honom?” frågade Linnea.
“Bara han inte tråkar ut sig, sen får vi se.”
På morgonen var mamma upptagen i köket. Erik försökte hjälpa men var för nervös. Han sprang fram och tillbaka, frågade vilken skjorta han skulle ha, om han skulle ha slips eller inte.
“Ta med tallrikarna till bordet”, sa mamma. “Oroa dig inte, jag gillar henne redan om du gör det.”
“Mamma, du är underbar.” Erik pussade henne på kinden. “Jag är säker på att du kommer att tycka om henne.”
Sedan kom Henrik, och Erik lugnade sig lite. Men han tittade ständigt på klockan. Tjejerna kom inte i tid.
“Tänk om hon har ångrat sig?” sa den förälskade Erik oroligt.
“Tjejer är alltid sena. Vänj dig”, sa pappa belåtet.
Just då ringde det på dörren och Erik rusade fram. Mamma skakade bara på huvudet.
“Sån där förälskhet leder inte till något gott.”
Snart kom Erik tillbaka med två tjejerDe stannade framför föräldrarna, och med ens kändes det som om allt var precis som det skulle vara.
