“Var inte rädd, jag stannar inte länge. Bara en vecka eller så, tills jag hittat någonstans att bo. Du väljer väl inte att kasta ut mig?” sa min syster.
Birgitta ställde fram frukost på bordet och gick för att väcka sin dotterdotter. Attelevåriga Lovisa älskade att sova på morgnarna.
“Lovisa, upp med dig nu. Du kommer att bli sen till universitetet.”
Lovisa muttrade något och drog täcket över huvudet.
“Var du uppe vid datorn igen halva natten? Lägg dig i tid så vaknar du lättare. Jag ger mig inte. Upp med dig nu.” Birgitta drog bort täcket.
“Men farmor…” protesterade Lovisa, men reste sig ändå, gäspade och sträckte på sig, vickade på sina smala ben.
“Skynda dig, teet blir kallt,” sa Birgitta och lämnade rummet.
“Allt är så tröttsamt,” muttrade Lovisa för sig själv när hon hasade efter.
“Jag hör vad du säger. Vem är det som är tröttsam? Eller är det jag?” Birgitta tvärstannade, och Lovisa krockade med henne. “En gång till, så blir jag ledsen. Gillar du det inte kan du flytta hem till din mamma.”
“Förlåt, farmor.” Lovisa pussade Birgitta på kinden och försvann in i badrummet.
*Räv*, tänkte Birgitta och skakade på huvudet. *En vanlig morgon i en vanlig dag. Så går livet, utan att man märker det.* Plötsligt kom hon på sig själv med den tanken. *Nu skickar jag iväg Lovisa till universitetet och sätter mig vid arbetet. Tur att jag kan jobba hemifrån. På bara pensionen skulle vi inte klara oss.*
Birgitta satte sig vid bordet och tog en bit av gårdagens pannkaka.
“Farmor, jag sa ju att jag inte äter frukost, och särskilt inte pannkaka,” klagade Lovisa bakom henne. “Jag dricker te, men inte pannkakan.” Dotterdottern satte sig mittemot och gav Birgitta en envis blick.
“Då tar jag med en bit till dig. Du är bara skinn och ben. Ät, säger jag. Annars går du hungrig hela dagen.”
Lovisa suckade och tog en tugga av pannkakan med en min som om hon åt en groda.
Det här var en rutin varje morgon. Det krävdes övertalning och utpressning för att få i henne mat. *Den här dumma modetrenden med att vara smal*, tänkte Birgitta.
“Så där ja.” Birgitta tog sin kopp och den tomma tallriken—för säkerhets skull, så Lovisa inte la sin oätna bit på den—och ställde dem i diskhon.
Dotterdottern tuggade färdigt, svepte teet och smet iväg från bordet.
Innan Birgitta hann diska hördes ljud från hallen. Hon skyndade dit.
“Jag visste att du skulle komma. Sluta följa efter mig, jag är inte ett barn. Jag är klädd normalt, ser du väl?” Lovisa knäppte jackan och virvade en halsduk runt halsen. Innan Birgitta hann säga något, förklarade hon:
“Jag tar inte på mig mössan.”
“Dröj inte för länge, annars blir jag orolig. Och i min ålder är det inte bra att oroa sig,” sa Birgitta redan till Lovisas rygg medan hon försvann.
Birgitta suckade, låste dörren och gick in i Lovisas rum. *Där ser man, hon har inte bäddat igen.* Att kämpa mot det här var lika hopplöst som att tvinga henne bära mössa. Även om hon tog på sig den, var den i väskan så fort hon kommit ut. *Nåja, vem ska unna henne något om inte hennes farmor?* tänkte Birgitta medan hon rättade till överkastet.
Hon gick in i sitt rum och satte sig vid datorn. När det ringde på dörren tittade hon på klockan—tolv. Hon tog av sig glasögonen och gned sina trötta ögon. Ringningen upprepades, längre och mer krävande.
Birgitta öppnade och stod framför en vältvättad kvinna av obestämd ålder, klädd i dyra, moderna kläder, med en röd läppstift som kontrasterade mot hennes leende. Hon stelnade till av förvåning. Kvinnan teg också. Birgitta gissade snarare än kände igen henne.
“Lena?!” utbrast hon.
Kvinnan log bredare och blottade alldeles för vita och jämna tänder för att vara äkta.
“Jag undrade om du skulle känna igen mig,” sa min syster. “Får jag komma in, eller ska jag stå kvar här?” Lena lyfte upp en resväska och en stor säck.
“Kom in.” Birgitta klev åt sidan, fortfarande chockad. “Var kommer du ifrån?”
“Därifrån,” sa den äldre systern och rullade in väskan i hallen. Hon ställde ner säcken bredvid, så att det knappt fanns plats kvar.
“Jag bestämde mig för att komma hem. Det räcker nu, jag har bott utomlands länge nog. Och hos dig är allt som förr.” Lenas skarpa blick noterade de nötta tapeterna och det slitna golvet.
“Stannar du för gott?” frågade Birgitta, klev försiktigt förbi och låste dörren.
“Var inte orolig, jag stannar inte länge. Bara en vecka eller två, tills jag hittat något. Du väljer väl inte att kasta ut mig?” Hon frågade inte, hon konstaterade. “Bor du ensam? Du gifte dig aldrig?” Lena skrattade hest åt sitt eget skämt.
“Min dotterdotter bor här. Hon är på universitetet nu.”
“Oj, så stor hon blivit. Var är din dotter?”
“Hon och hennes man bor för sig själva. Kom, jag sätter på vatten. Förlåt, jag väntade dig inte, det är bara rester från igår kvar. Vill du ha?” ropade Birgitta från köket.
“Behöver du ens fråga?” log Lena.
***
De hade aldrig varit nära, och tio års åldersskillnad gjorde inte saken bättre. Det stämmer vad de säger, att syskon tävlar om föräldrarnas kärlek hela livet. Lena hade alltid sett ned på sin yngre syster, som om hon ville säga: *”Jag bad inte om att få henne.”*
Birgitta tyckte att föräldrarna älskade Lena mer. Hon drog all uppmärksamhet till sig. Hon fick nya kläder—hon var ju äldst. Birgitta fick Lenas avlagda plagg.
Ofta bråkade de om det. Birgitta ville också ha vackra, nya klänningar, men det fanns aldrig pengar till det.
“Mamma! Hon tog min tröja utan att fråga och fläckade ner den!” skrek Lena när hon skulle till skolan.
“Jag tog inte din tröja. Du är för stor, den hänger på mig. Du fläckade den själv och skyller på mig. Du vill bara ha en ny,” försvarade sig Birgitta.
Lena brukade slå efter henne, och Birgitta gömde sig bakom mamma.
“Sluta nu. Jag köper en ny tröja åt dig, bara ni slutar bråka,” lovade mamma.
Och det var precis vad Lena ville. Hon såg segMedan hon stod vid systerns grav med en bukett blåklockor insåg Birgitta att den enda vägen framåt var att vårda minnena med kärlek, inte bitterhet.
