Den perfekta familjen
– Åh, jag är så nervös. – Hedvig stannade framför entrén.
– Varför? För mina föräldrar? – frågade Henrik och tog hennes hand.
– Att jag inte ska passa in. Att de inte ska gilla mig, erkände Hedvig och såg skuldmedvetet på honom.
– Oroa dig inte. Du ska se, det kommer att gå bra. Jag älskar dig ju. Och det är jag som ska gifta mig med dig, inte mina föräldrar. Kom nu. – Henrik drog henne mot dörren.
– Mamma heter Birgitta Margareta. Kommer du ihåg det? instruerade han.
Hedvig upprepade långsamt.
– Jag kommer garanterat att glömma eller säga fel av nervositet, erkände hon.
– Och pappa…
– Karl Gustav, utbrast Hedvig glatt. – Bra att han har ett vanligt namn i alla fall. Varför har din mamma sånt mellantnamn? Är din morfar utlänning?
– Varför tror du det?
De gick in i trapphuset, och Henrik tryckte på hissknappen.
– Hon fick det efter sin mamma, min mormor. Pappa sa alltid att hon var en så varm och ljus människa. Skådespelerska. Synd att jag aldrig träffade henne, hon gick bort tidigt. Familjen hade brittiska rötter.
Hissen stannade och öppnade dörrarna vänligt. De unga steg in.
– Lugn, jag är med dig, sa Henrik och drog henne intill sig.
Dörren öppnades av en kortväxt, smal kvinna med kort frisyr. Hedvig tyckte hon verkade för ung för att vara Henriks mamma. Hon log välkomnande och bad dem stiga in.
Hon bar vida, beige byxor i flytande silke och en vit blus. I lampans sken kunde Hedvig se små rynkor som avslöjade hennes ålder.
– Hej, sa Hedvig och sneglade på Henrik för ledning. Men han teg, utan att hjälpa henne. Rädd för att säga fel, vågade Hedvig inte använda namnet och sänkte blicken.
– Kom in, Hedvig lilla. Ingen kan uttala mitt namn rätt första gången, alla blandar ihop det, sa hon förstående, och Hedvig log tacksamt.
– Nej, ni behöver inte ta av skorna. Stig in. Karl Gustav! Var är du någonstans? ropade Birgitta Margareta till sin man.
Snart kom en bredaxlad, ståtlig man in i rummet. För Hedvig påminde han om en svensk skådespelare, även om de inte direkt liknade varandra. Jämfört med honom verkade Birgitta som en späd tonåring. “Han måste ha varit otroligt stilig i sin ungdom”, tänkte Hedvig.
– Karl Gustav, presenterade han sig och sträckte fram handen.
Hon lade sin smala hand i hans breda handflata. Handslaget var kort och behagligt, och handen varm och torr.
– Kom och sätt er, annars blir maten kall, kommenderade Birgitta.
– Henrik, se till att Hedvig får det hon vill ha, sa Karl Gustav medan han hällde upp vin ur en redan öppen flaska.
Birgitta frågade försiktigt, utan att kräva för många detaljer, och berättade sedan om deras familj. Av vinet eller den avslappnade stämningen vid bordet kände Hedvig hur spänningen släppte.
– Säg till dina föräldrar att de inte ska oroa sig för något. Vi tar hand om bröllopet, sa Birgitta till slut och log vänligt.
Henriks familj verkade perfekt för Hedvig. Hennes egna föräldrar var helt annorlunda – mamMen när hon såg Karl Gustav smeka Birgittas hand under middagen, insåg hon att även den mest perfekta familjen har sina små hemligheter – och att kärlek ibland väljer att se mellan fingrarna.
