En sommardag vid ån…
Varas familj var kärleksfull. När hon gick i tredje klass föddes hennes lillasyster Majken. Rollen som storasyster och mammas hjälpreda tyckte Vara om. Hon gick gärna med barnvagnen medan mamma lagade lunch eller städade lägenheten.
När Majken blev större kunde hon inte komma in på förskolan, för grupperna var överfulla och det fanns inte nog med pedagoger. Ingen ville jobba med barn för en liten lön. Förskolechefen lovade att ta in Majken om mamman själv började jobba där. Mamma gick med på det, fast hon fick mindre betalt än på sitt gamla jobb.
Majken var svag och sjuklig från början. Alla var oroliga för henne. På förskolan hade hon mammas uppsikt. Efter skolan sprang Vara ofta till mamma på jobbet. Inte alla barn gillar ugnspannkaka och sallad, varm choklad och saft, men Vara älskade det. Mamma sparade portioner som andra barn inte ville ha, och Vara åt sig mätt.
När hon ätit sig mätt hämtade hon Majken och vaktade henne tills mamma kom hem. Hon älskade sin lillasyster. Det var först senare, när systern växte upp, som hon blev omöjlig.
Majken var fyra när pappa dog. Det var en het sommar. I tre veckor hade temperaturen legat över trettio grader. På helgerna sökte folk sig ut från den kvävande staden, till sommarstugor eller floder.
Föräldrarna packade med sig mat och vatten och åkte ut med barnen tidigt på morgonen. Redan vid ån var det fullt av folk – det var knappt plats att stå. För att svalka sig doppade de sig i det solvarma vattnet. Barn i alla åldrar plaskade nära stranden, under uppsikt av vuxna. Majken lekte vid strandkanten medan Vara höll uppsikt så hon inte blev nedtrampad eller råkade gå ut för djupt.
När pappa sprang och kastade sig i vattnet, med stänk omkring sig, trodde Vara bara att han ville bada. Han simmade allt längre ut. Då såg hon två tonåringar mitt på ån.
Först trodde hon att de lekte. Hon undrade hur deras föräldrar kunde låta dem simma så långt ut. Ån var bred – inte ens en stark man skulle lätt kunna simma över den, och ingen försökte. Men dessa tonåringar hade kommit halvvägs.
Den ena försvann under ytan, medan den andra dök efter honom. När Vara såg pappa simma mot dem förstod hon att de inte lekte – de höll på att drunkna. Eller rättare sagt, den ena drunknade, medan den andra försökte hålla honom uppe.
Alla runtomkring lekte och skrattade, ingen såg vad som hände. Vara stirde spänt på pappa och pojkarna, glömde till och med Majken som plaskade vid hennes fötter.
Pappa nådde fram och dök genast ner, drog upp en av pojkarna och började simma mot stranden. Han simmade långsamt, för han paddlade med ena armen medan den andra höll pojken över vattenytan. Den andra tonåringen var också trött och klamrade sig fast vid pappa, vilket gjorde det svårt för honom.
“Han kommer att dränka honom!” skrek Vara.
Hennes rop fick två män att vända sig om. De såg åt samma håll som hon, fattade läget och rusade för att hjälpa pappa. Fler på stranden upptäckte nu att något var på tok.
Männen tog hand om pojkarna. Vara viftade glatt. Men sedan insåg hon att hon inte såg pappa någonstans. Hon kisade ut över vattnet, men han var borta.
“Pappa! Pappa!” skrek hon.
Mamma kom springande.
“Där borta…” Vara pekade mot mitten av ån. Hon var för rädd för att prata. “Pappa är borta!”
Mamma tog Majken i famnen och spanade efter sin man bland badarna. Ibland trodde hon att hon såg honom och sa: “Där är han!”, men Vara skakade på huvudet och pekade bara mot mitten av ån. Under tiden tog männen sig tillbaka till stranden med pojkarna, lämnade dem och simmade ut efter pappa.
När de fick upp honom var han redan död. Mamma vägrade tro det och att åka hem. Vara tröstade den gråtande Majken.
Efter begravningen gick mamma runt som en zombie, utan att bry sig om flickorna. Vara tog Majken till förskolan och sprang sedan till skolan. Sen hämtade hon systern igen. Majken vägrade gå med Vara, gnällde att hon ville att mamma skulle hämta henne.
“Mamma är sjuk”, sa Vara.
“Då kan pappa hämta mig”, muttrade Majken.
När Vara kom hem låg mamma precis som hon lämnat henne – på soffan med ryggen mot rummet.
Mamma åt inte. Rädd för henne gick Vara till grannen och bad om hjälp. Efter ett samtal med grannen reste sig mamma och började städa. Nästa dag återvände hon till jobbet, till Majkens glädje.
Nu levde de tre ensamma. Först räckte pengarna. Från järnvägen, där pappa jobbat, fick mamma ekonomiskt stöd. De hade också lite besparingar. Förskolan hjälpte – mamma tog med sig matrester hem. Vara misstänkte att hon själv inte åt, utan gav allt till henne och Majken.
Efter gymnasiet bestämde sig Vara för att börja jobba istället för att studera, för att hjälpa mamma. Men mamma gillade inte idén. Hon övertalade Vara att söka distansstudier – “med examen är det lättare att få ett bra jobb”. “Pappa skulle inte ha gillat ditt beslut”, sa hon. Så Vara gav med sig.
Hon gick en distanskurs på universitetet, valde den linje där det fanns flest platser. Vad hon skulle bli struntade hon i. Som mamma sa: “Med examen finns det alltid något jobb.” Sen började hon arbeta. Lönen var liten, men pengar växer inte på träd.
För länge sen hade pappa köpt en tomt och börjat bygga ett stort hus. Han planerade en trädgård. Mamma drömde om blommor under fönstren. Men pappa hann bara lägga grunden. En vän erbjöd sig att köpa tomten. Mamma blev glad, förhandlade inte, och sålde för det erbjudna priset. Pengarna räckte ett tag.
Majken växte och började kräva nya kläder, en telefon, en surfplatta. “Alla mina kompisar har det, varför ska jag vara sämre?” Om hon inte fick som hon ville tjurade hon och var elak mot mamma, skrek att de inte borde ha fött henne, att ingen älskade henne. Hon rymde till och med några gånger. Hon var van vid att hela världen kretsade kring henne.
“Är vi fattiga eller? Jag tänker inte äta matrester från förskolan”, fnös hon vid bordet.
Och hon sprang inte till mamma efter skolan, som Vara. Hon hängde med kompisar till sent. Hennes skolresultat var dåliga.
En sommar kom grannens brorson på besök, och Vara blev förälskad för första gången. Men semestern gick för fort.Men när hon stod vid ån igen, åratal senare, förstod hon att livet inte handlade om att vänta på en andra chans, utan om att våga ta den första.
