Vänta på mig
Erik steg ur tåget på perrongen och drog ett djupt andetag. Luft i hemstaden var annorlunda, annorlunda än var som helst i världen. Och han hade varit på många ställen. Men alltid drogs han tillbaka hit.
Han gick längs gatorna från sin barndom och la märke till minsta förändring. Här var hans gård, innesluten av fyra tegelhus i fem våningar: två långa med fem portar och två korta med bara två. Gården var rymlig, uppdelad i två delar: en lekplats med en mångfärgad rutschkana, en sandlåda och några enkla gymnastikredskap. Förr fanns där gungor och en stålhalvklot som kallades för “spindeln”. Ärret över hans ögonbryn kom från ett fall därifrån.
Den andra halvan var ett inhägnat fotbollsplan med mål och en basketkorg. På vintern blev det en isbana. Tidig morgon och gården var öde. Om det fanns en boll hade Erik säkert skjutit den mot målet, som förr i tiden.
Åh, vilka lyckliga dagar det var. Anders hade flyttat någonstans upp i Norrland, gift sig, fick två barn. Medan Johan satt inne för andra gången. Livet hade spridit dem åt alla håll.
En man med hund kom ut från porten, och Erik ropade åt honom att inte stänga dörren. Den svaga lampan hjälpte inte. Han stod stilla ett ögonblick för att ögonen skulle vänja sig vid halvmörkret. Hur många gånger de än försökte sätta in starkare glödlampor, bytte någon alltid tillbaka till de svaga som knappt gav något ljus. Så hade det alltid varit. Otroligt att ingen brutit benen på den smala, mörka trappan.
Erik gick upp till andra våningen och stannade vid ståldörren till höger. Här bodde Evelina förr. Inte Eva eller Lina, utan Evelina. Så ville hon bli kallad. Hans första och hopplöst ouppnåeliga kärlek.
Förr brukade han ringa på och sedan springa upp till sin egen lägenhet på tredje våningen. Där väntade han tills hon öppnade. Han funderade på att göra likadant nu, men han sprang inte lika fort i trapporna längre. Dessutom passade det inte en vuxen man att hålla på sådär. Och han var inte ens säker på om hon bodde kvar här.
Han skrattade lite för sig själv och gick upp till tredje våningen. Här var hans dörr. Det var alltid mamma som öppnade, även när pappa levde. Han dog för två år sedan. Erik var till sjöss då och kunde inte komma till begravningen.
Han tryckte på ringklockan. Snart hördes låset och dörren öppnades på glänt. När hon såg sonen slogs dörren upp på vid gavel och hon tog ett steg emot honom.
“Min pojke!” De omfamnade varandra direkt i dörren. Hon tog ett steg tillbaka. “Låt mig titta på dig.” Och tryckte honom sedan åter intill sig.
När pappa levde färgade hon håret, lade det i en snygg frisyr. Nu syntes ett brett stråk av grått vid benan.
“Jag drömde om dig i natt. Jag visste att du skulle komma. Ska du stanna länge? Åh, varför står vi kvar i dörren… Kom in nu.” Hon stängde dörren och omfamnade honom igen.
De första glädjestunderna passerade. Erik tog av sig skorna och hämtade sina tofflor från skohyllan. De stod alltid där och väntade på honom. Men hans fars gamla tofflor hade mamma tagit bort.
“Det här är till dig, mamma.” Han räckte henne en påse med presenter.
“Du är den bästa presenten jag kan få,” sa hon men tittade ändå i påsen. “Jag sätter på vatten. Eller vill du äta?” Hon började röra sig raskt i köket, dukade fram mat.
“Vilken dumskalle jag är. Glömde köpa bröd. Jag springer ner…” Hon stannade mitt i köket och blinkade hjälplöst. “Butikerna är fortfarande stängda.”
“Det gör inget. Jag går senare. Sätt dig,” sa Erik och lugnade henne.
Köket kändes så trångt. Hytten på båten var större. Hur mamma lyckades hålla ordning här var en gåta.
“Hur mår du?” Erik strök henne över den slitna handen.
“Det går. Och du själv? Har du fortfarande inte gift dig?” Mammas ögon blev sorgsna.
“Inte alla kvinnor vill vänta på en sjöman i ett halvår.”
Efter frukost började mamma laga hans favoriträtt, och Erik gick för att köpa bröd. På väg ner stannade han återigen en stund vid Evelinas dörr.
Först efter några dagar tryckte han äntligen på ringknappen. Låret klickade och dörren öppnades på glänt. Där stod Evelina. Hjärtat stötte mot bröstet som om det ville flyga ur honom och fram till henne. Hon hade knappt förändrats, blivit lite rundare, men det klädde henne.
“Vem söker ni?” frågade hon och lät blicken svepa över honom.
“Förlåt,” Erik backade mot trappan.
“Erik? Är det du?” Hennes röst hejdade honom.
*Hon känner igen mig!* Hjärtat hoppade av glädje.
***
“Du missade målet! Det är din skull vi förlorade!” skrek Anders argt, snöt sig och rösten gick över i pip.
“Skit samma. Vi vinner nästa gång,” försökte Erik lugna honom, skuldmedveten.
“Ja, visst,” muttrade Anders och gick. “Kan du inte spela, ska du inte försöka.”
“*Jag* kan inte spela? *Du* släppte in Markus vid målet.” – “Anders, vänta!” Erik sprang efter, tog tag i hans arm.
“Släpp!” Anders slet sig loss och knuffade till honom.
“Släpp själv,” knuffade Erik tillbaka.
De knuffades några sekunder, började slåss, rullade i gräset.
“Sluta nu!” hördes en flickröst ovanför dem.
Pojkarna slutade slåss och stirrade på den vackra flickan. Flåsande reste de sig upp. Anders borstade av sig och gick hem. Men Erik stod kvar och såg efter flickan. Sedan gick han efter henne. Vid porten vände hon sig om.
“Varför följer du efter mig?”
“Jag går inte efter dig, jag går hem.”
“Så vi bor i samma trapphus? Du ser förresten ut som skit. Din t-shirt är sönder.”
“Var?” Erik drog ut tyget vid magen.
“Kom, jag syr i den.”
De gick upp till andra våningen, hon öppnade dörren.
“Bodde inte en gammal tant här? Är du hennes dotterdotter?” frågade Erik.
“Själv är du dotterdotter. Hon dog. Nu bor jag här. Ta av dig skorna och t-shirten,” beordrade hon.
Erik tog av sig och stod kvar i jeansen. Tur att han slet tröjan och inte byxorna, tänkte han.
Hon betraktadeHan lutade sig fram och kysste henne, och i det ögonblicket visste han att han äntligen fått vänta tillräckligt länge.
