**Hjältens fader**
Anna steg långsamt uppför trappan till tredje våningen med en matkasse i handen och räknade stegen. På samma sätt brukade hon och sonnen räkna när de gick hem från förskolan. Lukas upprepade efter henne, och efter några månader kunde han räkna själv. *”Så fort han har vuxit. Herregud, bara han kommer hem igen, bara han lever…”* repeterade hon i tankarna, som en mantra.
En dörr smällde ovanför, och snabba fotsteg hördes i trappan. Anna stannade på avsatsen mellan andra och tredje våningen och flyttade sig åt sidan.
“Hallå!” hälsade granntjejen Elsa, fjorton år gammal, glatt.
“Elsa, vänta! Du glömde mössan!” ropade hennes mamma uppifrån.
Flickan suckade och vände tillbaka.
“Det är ju varmt. Du envisas alltid med mössan,” muttrade hon tyst.
Mamman skyndade ner, räckte henne en stickad mössa.
“Det blir kallt på kvällen. Gå inte runt för länge, okej? Raka vägen hem efter dansen.”
“Visst.” Flickan tog mössan och sprang nerför trappan.
“Inte ‘*visst*’, utan sätt på dig mössan!” ropade mamman efter henne.
“Hallå, Anna. Är du hemifrån jobbet? Den ungen, hon ska alltid glömma mössan, och sen blir det förkylning,” klagade grannen.
De gick upp tillsammans. Anna återgick till att räkna stegen, men grannen avbröt henne.
“Hur är det med sonen? Ringer han?”
“Nej,” suckade Anna.
“Ja, man växer upp barn, och sen lämnar de en. Vi får bara vänta och oroa oss. För en son är det hemskt, men för en dotter är det ännu värre. Springa ut, och man vet inte var hon är eller vem hon är med. Men hon tänker bara på dans.”
Anna stannade utanför sin lägenhet. Medan hon plockade fram nycklarna ur fickan, försvann grannen in bakom sin dörr. Anna steg in i hallen och kastade som vanligt en blick på klädhängaren. Varje dag hoppades hon att Lukas skulle komma tillbaka. Men det enda som hängde där var hennes vårjacka.
Hon satte kassen på skohyllan och började ta av sig ytterkläderna. Förr brukade Lukas springa och möta henne, ivrig att berätta nyheter.
“Vänta lite, låt mig få ta av mig först,” bad hon då trött. “Rör inte kassen, den är tung.”
När han blev äldre var det hon som ropade på honom när hon kom hem, bad honom bära kassen till köket och frågade hur skoldagen varit.
“Allt är bra,” svarade han nonchalant, bar in kassen och försvann genast till sitt rum.
Sedan tog studenten och började på högskolan. När Anna kom hem från jobb var han sällan hemma. Han delade mindre och mindre med sig av sitt liv.
*”Kanske skaffa en katt? Då finns det någon som möter mig…”* suckade Anna. Hon tänkte det varje gång hon kom hem men glömde det sedan. Hon åt hastigt och satte sig framför TV:n för att se nyheterna.
Hon sökte efter männen i likadana kamouflageuniformer. Ansiktena var halvt dolda. Ögonen skiftade, men blicken var densamma – trött, lugn, men ändå hoppfull riktad mot kameran. Anhöriga skulle känna igen dem, se att de levde. En av dem kunde vara hennes son. Anna visste att hon skulle känna igen honom…
**Fyra månader tidigare**
“Lukas, är du hemma?” ropade hon när hon kom in i lägenheten.
“Ja.” Lukas kom långsamt ut från sitt rum.
“Varför är du här så tidigt?” Anna gick in i köket med kassen, och Lukas följde efter. “Är du hungrig?” Hon började packa upp maten och lägga undan den. Lukas satte sig vid bordet.
“Vad är det? Har något hänt?” Anna stannade mitt i rörelsen med en förpackning kvarg i handen.
“Frisk som en nötkärna. Allt är bra, mamma.”
Men hon märkte att något inte stod rätt till. Hon lade ifrån sig kvargen i kylen och vek ihop den tomma kassen.
“Jag gör ostkaka till frukost imorgon,” sa hon och studerade honom noga.
“Sätt dig.” Han nickade mot stolen. Anna lydde, men hjärtat blick genast av oro.
“Du skrämmer mig. Vad är det som har hänt? Ska du gifta dig?”
“Mamma, jag ska åka till Ukraina.”
“Va… va?” stammade hon. “Så plötsligt? Men du har inte ens gjort lumpen…”
“Inte på en gång. Jag har hållit det hemligt. Jag ska genomgå utbildning först, och sen…”
“Nej.” Anna skakade på huvudet. “Du har precis tagit examen, fått ett bra jobb… Och jag då? Har du tänkt på mig? Du är allt jag har… Du kan inte göra så här mot mig. Varför? Vad har hänt?”
“Det är krig, mamma. Jag kan inte stå vid sidlinjen. Jag är frisk, stark, har rätt utbildning…”
“Du är ingen man, du är en pojke. Du är bara tjugotre…”
Hon mötte hans beslutsamma blick och tystnade. Tårarna vällde upp, och sonens ansikte blev suddigt. Anna torkade sig om ögonen.
“När?” Stora tårar rann nerför kinderna.
“Imorgon. Mamma, förlåt, men jag kan inte sitta säker medan andra…”
Hon reste sig, kramade om honom hårt.
“Jag låter dig inte…”
“Mamma, jag har bestämt mig.” Lukas lossade hennes grepp.
Till slut lugnade hon sig. De satt länge och pratade. Lukas försökte förklara.
“Jag frågade dig en gång var pappa var, minns du det?”
“Du var typ fem,” svarade Anna.
“Vad sa du då?”
Anna skakade på huvudet.
“Du sa att min pappa var soldat, en hjälte, att han dog i någon operation.”
Självklart mindes hon. Vad annars kunde hon säga? Att hon blivit kär, att hon inte tänkt klart. När hon berättade om graviditeten ville han att hon skulle göra abort. Studenter, två år kvar…
Hon visste att han hade rätt, men drog ut på det. Sedan berättade hon för sin mamma. Hon blev arg och grät men lät henne inte göra abort. Senare var hon tacksam för det.
Daniel sa att om hon bestämde själv, fick hon klara sig själv. Han var inte redo för familj. Så de gick skilda vägar. Anna tog studieuppehåll. MammAnna stod kvar vid fönstret och såg dem komma tillbaka tillsammans, och för första gången på länge kände hon en liten fnitter av hopp i bröstet.
