En ensam kvinna med bagage
Linnea växte upp sin son ensam. Hennes man lämnade henne för mer än tio år sedan. Hela tiden hade han “hedersamt” betalat underhåll, varit kristallklar inför lagen och sitt samvete. Så beskrev han sig själv, i alla fall.
Han gick, tog med sig sina saker och bilen, och lämnade Linnea med en obetald bostadslån för lägenheten och deras son. Under alla dessa år kom han aldrig för att träffa pojken, aldrig gratulerade han eller gav en present på hans födelsedag.
“Han har säkert lyckats lura andra dumma kvinnor, precis som dig. Han kommer springa från ansvar tills han inte har någon manskraft kvar. Och ju förr desto bättre. Jag sa åt dig att inte ta det där lånet. Men du lyssnade inte. Nu får du arbeta för det resten av livet,” suckade Linneas mor. Även om det faktiskt var hon och fadern som insisterade på att Linnea skulle ta lånet och stå som ägare till lägenheten.
Så här levde hon, från lön till förskott, arbetade två jobb och tog hand om sin son. Tack och lov var Filip inget besvär.
Efter det andra jobbet, utmattad och med tom blick, stannade hon till i butiken och släpade sig hem, längtande efter att bli av med de tunga kassarna, få av sig skorna, sätta sig, sträcka ut benen och sluta ögonen. Hon kände sig som en trähäst. Såna som står i parken och ger barn skumpande ritt mot en slant.
De får flätor i manen, blänkande plymer på huvudet, täcks av en färggrann filt. Och de går långsamt och slokörade, med sorgsen blick framåt, medan ännu ett lyckligt barn sitter på ryggen. Ungefär så kände Linnea sig. Livet i en evig cirkel: jobb – affär – hem.
Hon klädde sig i bekväma, slitstarka kläder från “Lågpris”. Nya plagg tillät hon sig sällan och sparade dem till speciella tillfällen, vilka var få i hennes liv. Så åldrades kläderna i garderoben.
Linnea gick och funderade på vad hon skulle laga till middag, om Filip var hemma… En stor damväska hängde över axeln. Med en hand höll hon fast den så den inte gled ner, med den andra bar hon matkassen. Om sonen var hemma fick hon vila fem minuter och sedan koka makaroner med korv.
Och vilken kvinna hon en gång varit! Tjockt, glänsande hår, gnistrande ögon. Figuren var ändå fin. Som alla unga flickor drömde hon förstås om kärlek. Och den kom i form av Magnus. Hur kunde hon inte bli kär i den snygga killen? Han lovade att älska henne för alltid, sa att de skulle få en bil, en fin “Volvo” eller åtminstone en “Saab”. Att de definitivt skulle få två barn.
Bilen köpte han, och i den körde han iväg mot en ljus framtid, lämnade Linnea med lägenheten och det oavslutade lånet – och deras son.
Linnea tittade ned på gatan framför sig. En sekunds förlorad uppmärksamhet, och man kunde trampa i en pöl eller vricka foten. Vägarna lämnade mycket att önska. Och man måste hinna hoppa undan från trottoarkanten så att någon fartdåre inte skvätte ner en med lerig vatten från en vattenpöl.
“Linnea!” En vacker, ung kvinna i moderiktiga kläder ställde sig i hennes väg.
Linnea kände knappt igen Sofia, som hon gick i skolan med. Hon hade aldrig varit någon skönhet, men nu såg hon ut som om hon just klivit ut från ett modeblad. Linnea kände hur fånig hennes egen klädsel var bredvid henne.
“Så bra att jag träffade dig! Jag är hos mamma på besök, men alla våra gamla vänner är borta. Spridda för vinden. Linnea! Hur mår du egentligen?”
“Ser du inte det?” tänkte Linnea, men sa högt:
“Bra, som vanligt.”
“Gift?”
“Skild. Bor med min son. Och du?”
“Jag…” Sofia slöt ögonen som om solen bländade henne. “Jag gifte mig med en spanjor, bor i Barcelona. Är hos mamma en vecka. Hördu, jag tänker inte låta dig bara försvinna. Vi måste ta en fika nånstans. Eller bjud hem mig. Var bor du?”
“Jo… här i närheten. Kom, men det är stökigt hos mig. Disken står kvar från igår.”
“Det gör inget, jag är van vid allt, jag är ju svensk.”
Linnea öppnade dörren till sin lägenhet och ropade mot rummen:
“Filip, är du hemma? Vi har gäst.”
En snygg tonårig pojke dök upp i dörröppningen.
“Oj! Är det din son? Vilken stilig kille,” utbrast Sofia. “Vilken klass går du i? Vad tänker du studera?”
“Vet inte än. Mamma, jag har diskat, jag måste plugga,” sa han och försvann in på sitt rum.
“Så självständig han är,” lät det avundsjukt i Sofias röst.
“Har du några barn?” frågade Linnea.
Stolthet över sonen svällde i bröstet.
“Nej. Min man är mycket äldre. Han har redan vuxna barn, vill inte hålla på med blöjor och nappflaskor igen.”
Linnea skyndade sig att laga middag medan Sofia berättade om livet i Spanien.
“Varför skilde ni er, drack han?” frågade Sofia till slut.
“Nej, inte det. Tills Filip föddes var allt bra. Sedan… han sov dåligt, var orolig. Jag jobbade inte, var hemma med honom, och vi hade bostadslån, billån… I alla fall, han sa att han var trött på sånt liv och gick, eller rättare sagt, körde iväg i sin bil.”
“Vilket svin!” svor Sofia. “Lämnade dig med ett barn och ett lån!”
Linnea gick inte in på hur svårt det egentligen varit. Sofia skulle ändå inte förstå. Föräldrarna hjälpte, annars hade hon inte klarat sig eller förlorat lägenheten.
“Men tänk, den mörka perioden är över, kompis. Vi har massor av ensamstående män. Inte direkt unga, men i gott skick och sugna på att gifta sig med en yngre kvinna. De älskar svenska kvinnor. Varför förklarar jag, du vet ju hur vi är. Vi kan stoppa en galopperande häst och gå in i brinnande hus. Min man och jag har många vänner. Om tre dagar åker jag tillbaka till Spanien och hittar en rik friare till dig.”
“Mig? Jag har ju bagage. EMF.”
“Vad är det? Nåt slags subkultur?”
“Så kallar män ensamstående kvinnor med barn – ensam mamma med fralla. Så fort de hör att det finns ett barn, tittar de inte ens åt ens håll.”
“Vilket trams! Hellre EMF än EFP.”
“Vad betyder det?” frågade Linnea.
“En far som pajjar. Såna män borde brännmärkas i pannan.”
“Gör inte spanska män så?”
“Jo, det finns överallt. Men din son är ju nästan vuxen. Du passarLinnea log för sig själv när hon mindes den dagen, för nu visste hon att kärleken, precis som våren i Sverige, alltid har ett sätt att komma tillbaka när man minst anar det.
