Elin klev ur kontoret och såg att hissen kommit och folk började kliva på.
“Vänta!” ropade hon och skyndade fram.
I slutet av arbetsdagen, liksom på morgnarna, var hissen svår att få tag på. Elin hoppade in i sista sekunden och trängde sig förbi andra. Hon fick pressa sig mot bröstet på mannen framför för att dörren bakom henne skulle stängas.
“Förlåt,” sa hon och vände bort huvudet, annars skulle hans haka nudda hennes panna. Han luktade gott av eau de toilette.
“Inga problem.”
De stod så, tätt intill varandra, hela vägen ner till bottenvåningen.
Till slut stannade hissen och dörren gled upp. Elin backade ut. Mannen följde efter och höll henne lätt i armen så hon inte skulle snubbla, samtidigt som han ledde henne åt sidan så att de andra som kom ut inte skulle knuffa henne. Det såg nästan ut som en dans. Innan Elin hann andas ut och tacka honom dök hennes vän Linda upp.
“Skulle du hem? Jag kan skjutsa dig.”
Elin blev distraherad och hann inte riktigt se mannen ordentligt eller tacka honom.
“Nej, jag går hem, behöver få lite luft.”
De kom ut på gatan. Ett lätt regn föll, folk gick förbi med paraplyer.
“Det regnar. Vänta här, jag hämtar bilen.”
“Tack, Linda, men jag går,” sa Elin och plockade fram sitt paraply.
“Jaja, som du vill,” sa Linda och gav henne en misstänksam blick.
Elin sa adjö, öppnade paraplyet och blandade sig i strömmen av kollegor som skyndade hem. Hon ville vara ensam, tänka, och hem lockade inte riktigt, om hon skulle vara ärlig.
Paraplyet störde hennes tankar, det var störande. Hon var tvungen att ducka för andras paraplyer och se till att inte snudda någon med sitt. Elin stängde det och stoppade ner det i väskan. På träden och buskarna svällde knopparna, och här och där syntes redan små späda blad. Ögonblicket när det nya lövet föds är så kort att hon ville minnas det.
Elin gick och funderade på hur det kunde bli så här, att hon återigen hade tagit fel, hamnat med fel person? Inte när det gällde bostaden, utan i kärleken. Hon bodde i en lägenhet hon ärvt av sin mormor. Inga lån eller skulder att betala. Och just lägenheten lockade fel sorts män. För sent hade Elin insett det.
Så hon drog ut på tiden, gick hem till fots, bara för att slippa komma hem där Viktor väntade. Fast egentligen väntade han inte på henne, utan på middagen hon skulle laga. Och allt hade börjat så fint…
***
Hon och hennes mamma bodde ensamma. Pappa lämnade dem när Elin var nio. När hon gick i tionde klass gifte mamma om sig. En främmande man flyttade in, och Elin var van vid att gå hemma i kortbyxor och linne. Mamma påpekade att det inte var lämpligt att gå halvnaken framför en vuxen man och bad henne klä sig anständigare. Elin var redan generad och försökte nu undvika att lämna sitt rum utan anledning. Mormor löste problemet genom att föreslå att Elin skulle bo hos henne så att de “unga” kunde vänja sig vid varandra. Det passade alla bra.
Elin studerade på universitetet när mormor dog och hon blev ensam. I skolan gillade hon Patrik. Tjejerna kastade sig efter honom. Chansen att bli sedd av en sådan idrottare och snygging var liten för Elin. Men en dag satte han sig bredvid henne på en föreläsning och följde henne sedan hem.
Ett månad senare bodde han hos henne. Mamma försökte förklara att inget gott skulle komma av det, men Elin vägrade lyssna. Hon lät mamma sköta sitt liv – varför kunde inte mamma låta henne göra detsamma? Hon var vuxen, hon älskade, och allt skulle bli bra. Kort sagt, de grälade.
Nästan två år levde de tillsammans, nästan som familj. Studierna närmade sig slutet, det återstod bara att skriva examensarbeten. Elin hade inga tvivel om att Patrik skulle fria, att de skulle gifta sig. Men examensfesten kom och gick, och frieriet uteblev. Tvärtom sa han till Elin att han reste.
“Hem?” frågade hon. “När kommer du tillbaka?”
“Jag kommer inte tillbaka. Först hem, sen till Stockholm. Min farbror bor där, han har erbjudit mig jobb.”
“Och jag?”
“Elin, gör inte det här svårt. Vi hade det bra tillsammans, eller hur? Jag är tacksam att du tog in mig, räddade mig från korridorlivet. Men jag måste gå vidare. Jag vill inte gifta mig än. Jag vill bygga en karriär, köpa en lägenhet i Stockholm, resa och se världen. Jag lovade dig inget, eller hur?”
“Vi kunde ha åkt tillsammans…”
“Nej, det hade vi inte kunnat.”
Medan han pratade insåg Elin att hon inte alls kände honom. Hon grät, talade om sin kärlek, bad honom stanna.
“Jag älskar dig inte. Det var bekvämt att bo med dig. Du är en snäll och god tjej, du hittar en bra kille, gifter dig, skaffar barn. Men det livet är inget för mig, åtminstone inte nu. Jag är tacksam, men våra vägar skiljs nu. Förlåt.”
Han gick, och Elin grät i tre dagar. Mamma kom, utan att klandra eller påminna om att hon varnat, utan bara tröstade och lugnade. Det värsta var att Patrik aldrig älskat henne som hon trott – han hade bara utnyttjat henne och lägenheten. Efter det förbättrades förhållandet mellan Elin och hennes mamma. Åtminstone något gott kom ur Patriks försvinnande.
***
Det tog lång tid för Elin att komma över det misslyckade förhållandet. Hon träffade ingen ny och jobbet var i princip bara kvinnor.
På busshållplatsen såg hon ofta en kille på morgnarna. De åkte samma buss några hållplatser. Efter ett tag började de le mot varandra, hälsa som gamla bekanta, till och med växla några ord. Hon tyckte om det avslappnade sättet de umgicks på. De visste inget om varandra, men ändå inte främlingar. På morgnarna skyndade hon till bussen och undrade om hon skulle träffa honom. Och hjärtat slog fort när hon såg hans leende.
Och så försvann han plötsligt. Elin väntade, letade efter honom varje morgon. Hon till och med lät bussen åka förbi, i tron att han bara var sen. Men han dök aldrig upp igen.
En dag klev hon av bussen, gick över gatan och tänkte gå hem – då fick hon syn på honom. Hjärtat slog fort igen. Hon hade redan börjat tro att hon aldrig skulle se honom mer.
“Du har varit borta länge. Var du sjuk?” frågade Elin.
“Jag blev uppsagd på jobbet.Men så en dag stannade samma man vid hennes sida i bussen, log mot henne och sa: “Vill du fika någon gång?” och plötsligt kände hon att livet kanske ändå kunde bli annorlunda.
