Nu ska allt bli annorlunda. Jag lovar…
Arbetsdagen var snart slut. Det var bara ungefär tjugo minuter kvar tills butiken skulle stänga. Vid den här tiden brukade det vara få kunder. Det här var ingen livsmedelsaffär där man kunde handla på fem minuter. Teknikprylar kräver eftertanke. De kostar mycket pengar.
Elin såg sig om i den rymliga vitavarubutiken. Tomt. Till och med personalen hade gått in i bakrummet. Bara vakten satt vid ingången och stirrade på sin laptopskärm. Något sa henne att han antingen spelade patiens eller läste nyheterna.
Elin gick också mot bakrummet för att ringa sin man och be honom skala potatis så att hon skulle slippa lägga så mycket tid på att laga middag. Personalen fick inte använda privata telefoner på butiksgolvet. Cheferna kunde när som helst titta på övervakningsfilmerna och bestraffa dem.
Just då kom en man in i butiken och gick rakt mot tabletterna. Fortfarande ingen personal ute på golvet. Vakten lämnade sitt bås och ställde sig vid ingången till avdelningen, iakttog besökaren. Han hade inte lov att lämna sin post vid dörren. Elin suckade och gick fram till mannen.
“Kan jag hjälpa dig med något?” frågade hon med ett vänligt tonfall.
Mannen vände sig snabbt om.
“Jag behöver en tablet. En sån här,” sa han och pekade på en av de utställda modellerna.
Elin glömde att andas. Det var som om hon såg ett spöke, fast på sätt och vis var det ju precis vad det var. Det var han, hennes förlorade kärlek. Hon kunde inte ha tagit fel. Men hur? Varifrån?
Mannen väntade inte på svar utan vände sig nu helt mot henne och tittade noga på henne.
“Elin? Elin! Är det verkligen du?” Han lät glad över det oväntade mötet.
“Ja. Vad gör du här? Butiken stänger om…” Elin tittade på klockan, “… femton minuter.”
“Hinner jag inte köpa den?” Han kastade en snabb blick runt den öde butiken. “Vad synd.”
“Vår butik stänger inte förrän den sista kunden har gått. Jag kan rekommendera den här modellen. Priset är inte mycket högre, men kvaliteten är bättre,” sa Elin och aktiverade sin professionella konsultroll.
“Okej. Jag litar på din erfarenhet,” sa Jakob.
Elin böjde sig ner och tog fram en oöppnad förpackning med en ny tablet från hyllan under montern. “Kom med mig, så ordnar vi papperen.”
Elin gick fram till kassadisken och började registrera försäljningen. Händerna darrade, hon tryckte på fel tangenter, gjorde misstag. När hon insåg att han såg hennes tillstånd blev hon bara ännu mer nervös.
“Gå till kassan, jag ska kalla på kassören.” Elin skyndade sig in i bakrummet, ivrig att gömma sig för Jakobs blick.
Hon gick fram till en grupp unga anställda som stod i en klunga runt ett bord och diskuterade något.
“Kan någon gå ut på golvet till kassan? Jag har lagt in köpet,” sa hon.
Den unga personalen skingrades genast, en av killarna skyndade ut på golvet. Elin tittade på klockan och gick mot omklädningsrummet. Dags nu, hennes arbetstid var slut, hon hade full rätt att gå hem.
Hon hade aldrig ringt sin man. Hon hade helt glömt bort honom. Elin skakade fortfarande av nervositet. Varför? Varför skulle de träffas igen? Hon hade hoppats att hon aldrig mer skulle se honom. Hon bytte snabbt om och gick ut genom den bakre ingången där varor brukade levereras.
Det våta asfalterade golvet glittrade under gatlyktorna. Det duggregnade fortfarande lätt, men Elin gick hem till fots. Bara tre hållplatser, hon behövde samla sig och lugna nerverna…
***
Hon hade blivit förälskad i Jakob redan första gången hon såg honom. Hon visste att han gått sista året på högskolan, att han hette Jakob Bergman, att många tjejer var galna i den snygge killen. Men hon kunde inte hjälpa det. Hjärtat bultade vilt varje gång hon mötte honom i skolans korridorer.
En dag i matsalen hamnade hon bredvid honom. Av upphetsning kunde hon inte tänka klart, märkte inte ens vad hon lade på sin bricka.
“Har du kontanter? Hallå, hör du mig?”
“Va?” Elin insåg äntligen att han talade till henne.
“Kontanter, frågar jag, har du några? Kortterminalen är trasig idag. Betala för mig, jag ger dig tillbaka.”
Elin nickade och fumlade hastigt efter plånboken i handväskan.
När Elin lämnat kassan med sin bricka ropade han på henne och vinkade henne till sitt bord. Det var få lediga platser, och Elin gick med stela ben till hans bord, ställde ner sin bricka och satte sig mittemot. Jakob åt med aptit av sitt köttbullar och mos. Elin vände bort blicken från honom och stirrade på sin egen bricka, insåg att hon inte skulle kunna svälja en enda bit.
“Varför äter du inte?” frågade han hånfullt. “Är du förstaårsstudent?”
“Ja,” svarade Elin och tittade upp på honom.
Hon var så förvirrad och nervös att hon inte kunde tro att hon satt vid samma bord som föremålet för hennes beundran, än mindre pratade med honom.
“Konstig är du. Vad heter du?”
“Elin.”
“Ovanligt namn. Elin,” upprepade han.
“Jag är uppkallad efter min mormor,” mumlade hon.
Han åt upp sin lunch, svepte sitt saftglas, medan Elin inte rört maten.
“Oroa dig inte, jag betalar tillbaka.” Jakob tittade noga på henne. “Kom hit i morgon samma tid, så äter vi lunch tillsammans. Smaklig måltid,” sa han med ett leende och gick.
Elin kunde äntligen andas ut. Var det sant? Hade han bjudit in henne på lunch?
Nästa dag satt hon knappt stilla tills föreläsningen var slut, tittade hela tiden på klockan. I matsalen fanns ingen Jakob. Vad hade hon väntat sig? Att han skulle vänta på henne? Elin blev besviken och tänkte gå, men beslöt att äta ändå eftersom hon var där. Hon tog en sallad och saft med en bulle. Vid kassan skulle hon precis betala då Jakob dök upp och betalade för henne.
“Tack,” mumlade hon. Han tog hennes bricka och bar den till ett bord, satte sig mittemot.
“Ska du inte äta?” frågade Elin modigare.
“Redan gjort. Vi blev tidigt släppta.”
Jakob betraktade henne öppet.
“Hörru, vi ska träffas hos Kalle ikväll. Hans föräldrar är på tjänsteresa, lägenheten är tom. Ska du följa med? Vi kan dansa, hänga. Var bor du?”
“På Linnégatan.”
“Det är ju alldeles i närheten. Vilket hus?” Elin sa numret. “Jag väntar på dig klockan sju vid ditt hus. Smaklig måltid.”
Klockan sju stod han verkligen och väHon kysste honom lätt på kinden, log mot sin man och visste att hon äntligen hade funnit den verkliga kärleken som alltid funnits där.
