**Dagboksanteckning**
Jag har alltid varit en självständig och lydig flicka. Mina föräldrar jobbade hela dagarna, och jag kom hem från skolan, värmde soppan, åt och gjorde läxorna. Ibland kokade jag till och med pasta själv. Så här har det varit sedan första klass.
När jag gick i trean på gymnasiet kom några praktikanter till vår skola. Den högväxte, allvarlige Daniel Andersson, med glasögon och grå kostym, höll i historielektionerna. Killarna i klassen kallade honom för “nörd” och försökte störa lektionerna, men mot slutet satt de med gapande munnar. Han berättade historia på ett sätt ingen annan lärare någonsin gjort. Han ställde frågor som fick oss att tänka, uttrycka våra åsikter och föreslå alternativa händelseförlopp.
Killarnas ögon lyste. För första gången fick de utrymme att påverka, om än bara teoretiskt. Daniel kunde lugna ner dem när de började fantisera om att skapa om världen. De väntade otåligt på historielektionerna och sket aldrig i dem.
Under lektionerna kunde jag inte slita blicken från Daniel. Jag började läsa historieböcker bara för att kunna delta i diskussionerna. En vågade jag säga min åsikt. Daniel berömde mig och sa att om reformerna följt mitt förslag, skulle samhället se helt annorlunda ut idag. Men han förklarade också att det nästan var omöjligt att göra annorlunda på den tiden.
“Tyvärr kan vi inte skriva om historien, bara läroböckerna – genom att lyfta fram vissa händelser,” sa han betydelsefullt.
Sen slutade hans praktik, och jag förlorade genast intresset för historia. En dag, när jag gick hem från skolan, såg jag Daniel komma gående mot mig.
“Hej, Elin,” hälsade han.
Han kom ihåg mitt namn! Mitt hjärta hoppade av glädje.
“Går du till skolan? Lektionerna är redan slut,” sa jag generat.
“Nej, jag ville träffa dig.”
Jag spärrade upp ögonen och blev blossande röd.
“Går du hem? Jag följer med dig.”
Vi gick bredvid varandra, och han frågade mig om skolan, vännerna och vilket program jag tänkte söka på universitetet.
“Inte historia? Jag trodde du gillade det. Jag har många intressanta böcker, om du vill låna.”
Jag kände hur lyckan spred sig i bröstet. Bjuder han hem mig? Inte den vackraste tjejen i klassen, utan mig – Elin Bergström, “Lilla Speta” som pappa alltid kallat mig. Jag vågade knappt titta på honom.
“Tack, men jag tänker söka ekonomi… Men jag skulle gärna låna några böcker,” mumlade jag.
“Bra. Nästa gång tar jag med några, om det är okej,” sa han.
*Nästa gång? Skulle vi träffas igen?* Hjärtat bultade hårt i bröstet.
“Kommer det… att bli en nästa gång?” hörde jag min egen röst och kände hur rodnaden spred sig.
“Självklart. Om du vill,” log Daniel.
Hans leende fick honom att se vacker och nästan pojkaktig ut. Jag insåg plötsligt att han inte var så mycket äldre än jag. Det var första gången jag såg honom le.
“Kalla mig bara Daniel. Vi är inte i skolan nu, jag är inte din lärare längre. Är det här ditt hus?”
Jag nickade, för lyckan kvävde orden. Han sa hejdå och vände sig om för att gå.
“Daniel… när kommer du tillbaka?” vågade jag fråga.
Han tog fram telefonen.
“Ge mig ditt nummer, så ringer jag dig.”
Men han ringde inte – han skickade ett sms några dagar senare. Vi träffades några gånger till, men sen började tentorna: för mig i skolan, för honom på universitetet. Vi sågs inte förrän efter min student. Hela tiden höll jag det hemligt för mina vänner. Till slut berättade jag, och de blev avundsjuka. Ingen av dem hade en äldre pojkvän.
Jag började på universitetet och fortsatte träffa Daniel. Snart fick mamma reda på det och blev orolig, bad mig presentera honom. Den allvarlige, vuxne Daniel gjorde ett gott intryck. Inga dåliga vanor, pålitlig, och dessutom lärare. Mamma lugnade sig, och jag flög på kärlekens vingar.
I tredje året gifte vi oss. Barn väntade vi med tills jag var klar. Daniel älskade ordning. Burkar i raka led, böcker i prydliga högar, handdukar perfekt hängda. Han bad mig snällt att inte låta saker ligga huller om buller. Jag såg det som en lek och började snart göra likadant – bara för att göra honom glad.
En dag gick Daniel in i badrummet efter mig. Snart hörde jag hans stränga röst.
“Elin, jag har bett dig torka upp vattnet efter duschen,” sa han irriterat.
Jag såg några droppar på golvet.
“Okej, jag gör det nästa gång. Du ska ju duscha nu ändå.”
“Nej, nu. Vet du var moppen är?”
Han hade inga glasögon, och hans grå ögon var kalla. Han såg bra – glasögonen var bara för att verka äldre.
“Allvarligt? Det torkar ju snart.” Jag trodde inte han menade det.
Men Daniel skojade inte. Hans blick blev iskall. Jag ville krypa ihop, försvinna. Jag tog moppen och torkade golvet.
“Häng upp handduken.” Han pekade på den fuktiga handduken som hängde över badkarskanten.
“Jag tänkte göra det, men du distraherade mig…”
Under hans blick hängde jag upp handduken, rättade till den noggrant. Jag lämnade badrummet och brann av skam. Min man tillrättavisade mig som en skolflicka, pekade som om jag vore en kattunge.
Daniel krävde att tallrikarna skulle stå sorterade efter storlek, att kläderna låg prydligt i garderoben…
Varje gång jag lämnade köket dubbelkollade jag allt, rättade till handduken. Glömde jag det, påminde han mig genast. Han tillät inga smekningar eller kyssar på dagen, höll alltid upp en välvårdad hand som en barriär.
Plötsligt insåg jag att jag inte kände honom – och framför allt, att jag inte älskade honom. Jag tyckte om att en lärare, en vuxen man, var intresserad av mig, inte någon klasskamrat. Jag tyckte om att tjejerna var avundsjuka. Det tog jag för kärlek. Det var en chock att upptäcka att Daniel gick på manikyr och polerade naglarna. Jag tyckte inte män borde bry sig så mycket om sitt utseende.
Jag tröttnade på att leva efter en linjal, på att ständigt rätta till saker. Jag började undra om jag skulle bli galen om jag stannade. Jag tänkte prata med honom, men så blev jag gravid. Jag blev så glad att allt annat plötsligt kändes oviktigt. Jag varMen när dottern föddes och Anton stod vid min sida, förstod jag äntligen att kärlek inte behöver vara perfekt – den behöver bara vara äkta.
