Det var en kväll för länge sedan när polisen stod på tröskeln till Vivas lägenhet.
“God kväll, medborgare. Grannen nerifrån har klagat på oväsen och skrik från er lägenhet”, sa han och klev in.
“Visst”, svarade Viva med skakande röst, “kom in, jag ska bara lugna barnet lite.”
Men hon darrade inte av polisens besök, utan av skräck efter ännu en misshandel av sin man. Den här gången för att hon hällt ut all sprit i toaletten. När Evert upptäckte det, exploderade han av ilska:
“Jag är en man och har rätt att koppla av efter jobbet! Du sitter här hemma i föräldraledighet och vilar, medan jag slitit på bygget hela dan! Gå och köp en flaska åt mig!”
“Nej”, sa Viva bestämt. “Du är full varje dag, Lars är redan rädd för dig. Han är bara ett år och har redan sett för mycket. Sluta dricka, Evert!”
Under Larsens hysteriska gråt slog han henne igen. Grannen, Agneta Persson, hörde oväsendet och gjorde som hon alltid gjorde när hon misstänkte något olämpligt – ringde polisen.
Agneta var ingen vanlig tant. Grannarna avskydde henne. Hon klagade på alla, hela tiden. Inte bara till polisen, utan till socialen, hyresvärden och alla andra myndigheter hon kunde komma på.
“Ni förstår, jag tror verkligen inte Lukas i femman får mat hemma. Han är så mager och ser ut som en luffare”, ringde hon till socialen en gång. “Ni borde kolla den där familjen. Modern går omkring så belåten, hon måste knarka eller något.”
Socionomen noterade anmälan men insåg snart att Lukas var på en speciell diet för sin övervikt – och att det faktiskt fungerade. Kläderna var slitna för att grabben var en riktig buse. Men Agneta visste inte det. Hon umgicks aldrig med grannarna.
De äldre i huset visste varför. För länge sedan hade inbrottstjuvar brutit sig in hos henne. Sedan dess misstrodde hon alla. De visste att hon och hennes man nyligen tagit ut pengar för att köpa en gammal Volvo. Mannen slogs mot tjuven men skadades svårt och dog kort efter. Agneta återhämtade sig aldrig riktigt.
Men de yngre grannarna kände inte till historien.
“Plocka upp efter din hund! Har ni unga inget vett i skallen?” skrek hon en kväll mot en ung kille som gick ut med sin hund.
“Gör det själv, din gamla fnurra”, svarade han nonchalant.
Den stora hunden morrade och försökte nå henne. Agneta backade och kände hur ilskan växte inom henne.
Nästa morgon hittade killen en hundbajs precis utanför sin dörr – i sina nya vita skor.
“För helvete!” röt han och torkade bort sitt kära djurs verk.
Han kastade skorna i sopcontainern utan att veta vem som låg bakom. Men bakom sina vita gardiner log Agneta belåtet. Sedan dess var barnplatsen och gångarna rena. Ryktet spred sig bland hundägarna.
“Så vad hände egentligen?” frågade polisen och såg sig omkring i lägenheten, där lille Larsen grät i sin säng.
“Inget”, muttrade Evert. “Jag tittade bara på fotboll och höjde rösten lite. Som om det vore förbjudit!”
Viva såg skräckslagen på honom. Hon visste att hon måste ljuga för hans skull, annars blev det värre. Polisen förstod men behövde hennes vittnesmål för att göra något.
“Ja, det var bara tv:n”, sa hon tyst. “Förlåt.”
Polisen suckade. Så här var det alltid. Offren skyddade sina förövare tills det var för sent.
“Jag ger en varning nu, men nästa gång blir det böter”, sa han. “Och be om ursäkt till er granne. Hon är väldigt alert – ni har tur som har en sån medborgare. Hon ringer alltid när något händer. Känner redan alla på stationen.”
“Ja, jättetur”, muttrade Evert irriterat.
Polisen gav honom en varnande blick och lämnade sedan lägenheten med en menande nick mot Viva.
“Nästa gång gör jag dig mindre högljudd”, väste Evert när dörren stängdes.
Viva stod kvar med Larsen i famnen och ångrade dagen hon gifte sig med honom.
“Han duger inte åt dig, Viva”, sa hennes väninnor förr. “Du är snäll och glad, men han har något obehagligt över sig.”
“Ni förstår honom inte”, svarade hon alltid. “Han älskar mig. Han stod upp för mig en gång.”
Så hon gifte sig med honom. Snart visade han sitt rätta jag – svartsjuk, kontrollerande och våldsam. Viva trodde det var kärlek, men det var ägande. Nu kritiserade han allt hon gjorde, älskade att se henne skuldmedveten för ingenting.
“Är det här en struken skjorta? Har du inga händer?” röt han.
“Jag försökte. Jag hann inte ens äta. Lars har tänder som tränger”, försökte hon förklara.
Men förståelse fanns inte hos Evert. Allt var hennes fel – soppan för het, köttbullarna smaklösa, hon var en dålig mor för att Lars grät.
“Du väckte honom med ditt skrik”, sa hon och försvarade sig. “Jag är nog förkyld.”
“Du överlever”, svarade han likgiltigt. “Kvinnor förr födde barn på åkern och arbetade vidare. Ni nu för tiden är bortskämda.”
Först trodde hon han var arg för att han var trött. Men så småningom insåg hon att hon bara var bekväm för honom – en kvinna med lägenhet och ett bra jobb.
Men ödet gav henne en chans. Hennes kollegor kom på besök och firade henne. Viva lagade mat så gott hon kunde, och när de kom kände hon en glimt av sitt gamla liv.
“Vad kul att se er!” utbrast hon.
“Grattis! Var är lille Lars? Vi har med oss presenter”, sa Henrik, som delat många pauser med henne på jobbet.
Lars älskade leksaksbjörnen och ballongerna, men mest all uppmärksamhet från dessa främlingar. För första gången på länge var Viva glad.
“Stanna inte för länge i föräldraledigheten. Kom tillbaka, vi hjälper dig”, sa chefen. “Allt bra hemma?”
Viva log men berättade inte att hennes liv var ett helvete:
“Jag saknar er. Jag ska tänka på dagis. Pengarna räcker inte nu.”
När Evert kom hem hälsade han inte ens på gästerna. De märkte det och gick snart, för att inte orsaka bråk.
“Jag vill inte se dem här igen”, fräste Evert. “Särskilt inte din ‘vän’ Henrik. Förstått?”
“Han är bara en kollega”, protesterade Viva.
“Jaså? Han höll ju Lars! Är han ens min son?” skrek Evert. “Ut härifrån! Båda två!”
“Det här är mitt hem!” Viva höll Lars hårt. “Det är mitt i nattenViva stod kvar i trapphuset med Lars i famnen, skakande av köld och rädsla, men för första gången kände hon en gnällig, obetvinglig tro på att hon skulle klara sig, för nu visste hon att hon inte var ensam.
