— Stäng av din förbannade maskin! Jag kan inte sova på grund av er! — skrek en röst utanför dörren.
Någon började banka på dörren och trycka på ringklockan. Elsa ryckte till och tappade fjärrkontrollen. Lukas rörde sig irriterat i sängen.
Rummet var svagt upplyst av en nattsönders sövande sken. Ute hängde den kvava sommarens hetta i luften. Elsa svepte en morgonrock över sig och gick mot dörren.
Utanför stod en sjuttioårig kvinna med smala läppar och en irriterad blick. Hon var klädd i en enkel bomullsklänning och höll en telefon i handen.
— Ursäkta mig, men vem är ni? undrade Elsa utan att öppna dörren helt; hon var osäker.
— Jag är Birgitta Andersson! Från tredje våningen. Ni har en skramlande apparat som håller mig vaken. Stäng av den nu! Annars ringer jag polisen. Ni låter vid otillåten tid!
Elsa försökte få in ett ord, men Birgitta Andersson fortsatte protestera utan paus.
— Det är ofattbart hur man kan vara så hänsynslös! Hela huset lider på grund av er!
— Den är väl inte så högljudd… sa Elsa försiktigt. Vi lyssnade med öppet fönster för att vara säkra.
— För er lyser den inte, men mitt hjärta bultar av ert oljud!
— Okej, vi stänger av den, sa Elsa motvilligt. Vi visste inte att den störde…
— Nu vet ni, sa Birgitta Andersson kort.
Fotsteg avlägsnade sig nerför trappan.
Elsa återvände till sovrummet och stängde av luftkonditioneringen. Hon öppnade alla fönster och balkongdörren, men det hjälpte inte. Hetten vällde in som en kvävande våg. Lukas vred sig länge innan han gick och duschade, medan Elsa låg kvar och stirrade i taket.
Inte så här hade de föreställt sig sin första sommar i sitt nya hem…
…De hade köpt denna tvåa för bara några månader sedan. Förra sommaren i en hyreslägenhet mindes de som en mardröm: hinkar med kallt vatten, drag, en fläkt som endast cirkulerade varm luft. Elsa hade skakat när hon skrev på bolånehandlingarna, men samtidigt tänkt att nu skulle ingen kunna diktera hur de skulle leva.
Visade sig att det ändå fanns någon som försökte.
Nästa morgon stötte Elsa på grannen Karolina i hissen. De hade redan lärt känna varandra och till och med hjälpt henne byta en kran.
— Karolina, lutade sig Elsa mot väggen, vi satte på luftkonditioneringen igår natt, och någon klagade. Låter den verkligen så högt?
Karolina höjde ögonbrynen.
— Låt mig gissa. Birgitta Andersson?
Elsa nickade.
— Ja… Hon klagar på oss också. Ibland är det tv:n som stör, ibland skrattar min son för högt. En gång sa hon att vår katt hoppade för högljutt. Men vi har vant oss. Hon ringer kanske två gånger i månaden. Det går att leva med.
Elsa kunde inte låta bli att le.
— Katten? På riktigt?
— Japp, bekräftade Karolina. Vi har slutat använda tv:n utan tittar allt med hörlurar. Med sonen och katten är det svårare, du förstår.
Senare träffade Elsa grannen Johan i trappan. Han hade exakt samma modell av luftkonditionering, placerad precis under den krävande grannens fönster.
— Johan, klagar hon på dig?
— Nej. Fast min är ganska högljudd. En kompis sa att den var felmonterad, så den dånar ibland. Men hon tycker väl om mig, flinade han.
— Klagar någon på oss?
— Inte vad jag hört. Ni är ju knäpptysta. Inga barn, inga borrar, ingen hund.
Svaren lugnade Elsa inte. Hon satte på luftkonditioneringen igen och lyssnade genom fönstret. Knappt hörbart.
Vad var problemet då? Kanske var det inte decibel som var grejen? Elsa började misstänka att Birgitta Andersson helt enkelt ogillade dem personligen och därmed stördes av allt de gjorde. Eller kanske avskydde hon när andra hade det bra. Sådana människor fanns.
Allt sedan Birgitta Andersson dykt upp på deras tröskel hade deras vardag blivit ett helvete. Varje kvinn försökte de frysa in så mycket kyld luft som möjligt, för att hålla fönstren stängda en extra halvtimme. De satte larm på 22:59. Om de var sena ens några minuter började grannen banka på elementen och skrika. Om de väntade fem minuter kom hon personligen.
För att överleva hettan placerade de en fläkt vid fönstret. Den var högljuddare än luftkonditioneringen, men av någon anledning störde den inte grannen.
De kallade till och med på en tekniker, ansvariga grannar som de var. Han kontrollerade utedelen och skruvade åt något.
— Jag har justerat fästena och lagt till ljuddämpande plattor. Men den var redan tyst. Nu nästan ljudlös. Att göra den ännu tystare vore svårt, och onödigt, sammanfattade han.
Elsa log lättad. Hon hoppades att de äntligen kunde sova ostörda.
Men efter bara två dagar ringde telefonen klockan 23:03.
— Vad är det som händer? Har ni luftkonditioneringen på? fräste grannen. Mina väggar skakar! Jag mår illa, mitt blodtryck stiger!
— Vi har haft en tekniker här. Till och med han sa att den knappt låter. Vi har gjort allt vi kan…
— Er tekniker hör den inte mitt i natten! Stäng av den nu, annars ringer jag polisen!
Lukas suckade och stängde av den. Återigen sov de med fläkten.
Snart märkte Elsa att Birgitta Andersson inte var själv helt oskyldig när det gällde oljud. Ibland pratade hon i telefon så högt att det hördes genom väggarna. Ibland mitt i natten. Hennes röst skar genom tystnaden.
— Och du kallar dig dotter! Du vill bara ha pengar! tjöt Birgitta Andersson. Alla har övergett mig! Alla!
Elsa försökte ignorera det, men skriken var omöjliga att undvika. Efter sådana tillfällen kände hon sig betydligt mer orolig. Som om hon dras in i någon annans drama.
En natt, under ett tunt lakan med fläktens irriterande surrande i öronen, mindes hon hur hon en gång själv somnade till borrningar och musik. Inte för högt, men ändå störande.
De hade aldrig klagat på grannarna. Båda visste att de inte bodde i ett hus på landet eller en stuga i skogen. I en lägenhet fick man acceptera andras närvaro. Alla störde varandra lite, men de flesta klarade av det.
Alla utom Birgitta Andersson.
Augustis slut var extra kvav, så när Elsas föräldrar bjöd in dem till sommarstugan tvekade de inte. Ute i naturen var det sNär de kom hem igen låg en lapp i brevinkastet där Birgitta krävde att de skulle flytta ut, men den gick rakt i papperskorgen, och livet gick vidare som vanligt.
