– Så, stopp! Han slösade upp mina pengar, och nu ska jag vara skyldig för det? Vad i helsike?
– Han är din far! fräste mamman.
Ida hissade upp ögonbrynen så högt att pannan liknade en vikorg. Mamman stirrade på henne med armarna i kors. Köket var kvavt och obehagligt varmt. Svårt att andas. Precis som deras relation.
– Pappa lämnade mig hälften av lägenheten. Den där mannen är en främling för mig, sa Ida lugnt.
– Du måste väl ändå förstå, invände Marianne. Han har bott här i tio år. Han har också bidragit till det här hemmet. Hjälpt så gott han kunnat.
Ida fnös nästan och höll tillbaka ett skratt.
– Hjälpt? När då, mamma? När han stod vid spisen och höll föreläsningar om hur jag skulle steka potatis åt honom, fast han själv inte ens kan göra en äggröra?
– Tja, kanske inte ekonomiskt, mumlade mamman. Men han är en del av familjen. Du kallade honom ju pappa själv.
Ida sänkte blicken mot kylskåpsmagneter som fortfarande pryddes av gamla bilder från städer hon och pappa besökt tillsammans. Samlingen slutade växa när Stefan flyttade in. Plötsligt blev det inga fler resor.
– Jag sa det en gång för att du inte skulle bli ledsen, viskade Ida. När jag var fjorton. Och sen viftade han med det som en trofé.
Minnet dök plötsligt upp: Ida kom hem, brännande av skam och ilska. Hela gänget skulle gå på bio, men hon fick inte följa med. Stefan hade bestämt att “flickor ska vara hemma, inte hänga”.
– Varför? Alla ska gå! Jag vill också!
– Vet du vad, Ida. När jag var liten, svarade inte barn tillbaka. För sånt fick vi smäll.
Han höjde aldrig rösten, men orden satt kvar som en klump i halsen hela kvällen. Ida grät inte då. Men hon låg i sängen, tryckte ansiktet i kudden och hörde honom muttra i rummet bredvid.
– Du har bortskämt henne. En riktig prinsessa. Pengar kastas på henne, men hon gör ingenting. På min tid… sa han till mamman.
Ida knöt nävarna. Det var bara början. Sen kom alla andra anmärkningar – att hon var “osolig”, “åt för mycket”, “pratade strunt”. Ibland gav han order som om hon var hans tjänare.
Men hon förstod: han tog ut sina frustrationer på henne. På jobbet lyssnade ingen, och han sket i det mesta. Men hemma kunde han skrika, slå näven i bordet och låtsas bestämma.
– Mamma, Ida rycktes ur minnet och återvände till nuet. Hälften av lägenheten är min. Lagligt. Du vet det. Stefan står inte i papperen.
– Ida, du fattar inte. Om vi säljer och delar bara på oss två, kommer Stefan att… han kommer att känna sig sviken. Han ser dig nästan som dotter.
– Jaha. Okej, låt oss tänka. Hmm… Jag har en idé. Om jag säljer min del till någon annan, och han får dela kök med “nästan pappa”, är det också svek?
Marianne tystnade, blundade och log. Läpparna darrade. Hon var rädd att bli ensam.
– Han har bott här så länge, viskade hon. Gett sin själ till det här hemmet. Känner du ingenting?
– Jo. Jag känner att om jag inte står på mig nu, gör ingen det. Och jag känner att jag också kommer bli som du en dag. Låta någon karl gå över mig och sen grina.
Hon gick. Kunde inte stanna i det där främmande hemmet längre.
Ute var våren precis på vägen. En buss hummade vid hållplatsen. Barn åt glass. Någon klapprade med klackarna bakom henne. Livet gick vidare som om inget personligt jordbävning precis skakat femte våningen.
Efter det där samtalet ringde hon inte sin mamma på nästan en vecka. Varför prata med någon som bara upprepade andras ord?
Ida fokuserade på affären. Hon kontaktade en fastighetsmäklare hon kände och förklarade: lägenheten var delad, hon ville sälja sin del för att köpa en egen etta. Eller åtminstone ett rum – slippa hyra och bo granne med Stefan och mamman.
En köpare hittades snabbt. En nyligen skild man som sökte tillfälligt boende. Han var artig, tystlåten och lyckades inte få Marianne att hysteriskt gråta – vilket var en bedrift, med tanke på hennes kärlek till dramatik.
Naturligtvis tog mamman ut det på dottern sen. Så fort köparen gått, började röstmeddelanden regna in.
– Ida… Du säljer inte bara en lägenhet. Du säljer familjen.
Ida lyssnade utan att svara, men meddelandena fortsatte. Till slut började hon faktiskt känna sig som en förrädare. Gjorde hon rätt? Att bo med främlingar var ingen dans på rosor. Men var skulle hon annars bo? Hyra för evigt med en bostad i bakfickan?
Hon ringde sin pappa. De pratade sällan. Han bodde i en annan stad med ny familj, men när det blev för tungt ringde hon ändå. Hon klagade sällan, ville bara höra en vettig röst – en paus från byxdyrkarkulten.
– Hej, pappa. Kommer du ihåg lägenheten du och mamma köpte till mig?
– Självklart. Vad är det med den?
– Mamma vill att hennes nya man ska få en del vid försäljning. För att han “bott här i tio år”.
Tystnaden i telefonen drog ut på tiden. Till slut suckade pappa trött.
– Förstår du, jag förhandlade inte bara med din mamma när jag skrev över lägenheten. Jag betalade inte underhåll, men jag ville ge dig en start i vuxenlivet. Dig, inte henne. Tanken var att lägenheten en dag skulle bli helt din. Så du inte skulle behöva hyra, bo ihop eller investera i någon annan. Vad din mamma har gjort med sitt liv är hennes ansvar.
Det var nyheter för Ida. Hon trodde alltid hon bara ägt halva. “Spelar ingen roll nu. För sent att gräva i det, bättre att fixa skadan”, tänkte hon.
– Så du tycker jag har rätt? frågade hon försiktigt.
– Jag tycker du är vuxen. Gör vad du vill – men gör det smart, inte av ilska.
Efter samtalet kändes det lättare. Men då dök ett till minne upp.
Hon gick fortfarande i gymnasiet. Marianne och Stefan insisterade på att de inte kunde försörja en parasit, så hon fick extrajobb. Ida delade ut reklam. Det gav knappt något, men räckte till det nödvändigaste.
En dag fick hon “lön” och lyckades köpa lite godsaker: yoghurt, ost, en bit korv. La allt på sin hylla i kylen, som vanligt.
Nästa morgon fanns bara yoghurten och korvbiten kvar. Stefan satt i köket, åt stekt potatis och drack mjölk direkt ur kartongen.
–Och nu, med nycklarna till sin egen lilla lägenhet i handen, kände Ida för första gången på länge att hon äntligen kunde andas fritt.
