**21 september**
“Tack, min käre Viktor! Vet inte vad jag skulle göra utan dig.” Meddelandet lyste upp på hans mobilskärm.
Telefonen vibrerade i hennes hand. Linnea tittade automatiskt ner. Avsändaren hette “Maria”. Texten avslutades med en hjärtsymbol.
Linnea spärrade upp ögonen. Maria? “Min käre Viktor”? Kunde det vara en släkting eller kollega? Men hon kände igen alla i hans liv. Eller trodde hon det?
Hon såg upp. Först fakta, sedan känslor. Men en stickande svartsjuka slog rot i bröstet.
“Vem är Maria?” Rösten var ansträngd, men stadig.
Viktor, mitt i en kaffepaus, tittade upp som om han inte förstod frågan.
“Vadå?”
“Maria.” Hon höll upp telefonen. “Vem är det?”
Hans ögon blev en ansträngda. Han vände bort blicken och ryckte på axlarna.
“Åh… Det är bara Marina.”
Linnea stelnade.
“Vad menar du med ‘bara Marina’?”
“Min exflickvän. Det är inget mellan oss nu.”
Hon lade ner telefonen på bordet och korsade armarna.
“Hon kallar dig ‘min käre Viktor’ och tackar dig med hjärtan? Är det normalt enligt dig?”
Han ryckte på axlarna igen, som om det var trivialt.
“Jag lånade henne lite pengar. Inget mer.”
Vreden vällde upp inom henne.
“Du gav pengar till din exflickvän?!”
“Ja, och? Det är väl inget konstigt?”
“Inte konstigt?” fnös hon. “Är du seriös? Ta pengar från vårt gemensamma konto och ge till henne?”
Han mötte hennes blick för första gången.
“Linnea, du gör en höna av en fjäder. Vi känner varann sen länge. Varför kan jag inte hjälpa henne?”
Hon skrattade, men det var inget glatt skratt.
“Du är gift, Viktor. Gift! Med mig. Men du springer och hjälper någon du var ihop med före mig.”
Han suckade irriterat, som om han förklarade för ett barn.
“Vi bröt inte på dåliga villkor. Hon är ingen främling.”
“Och jag då? Är jag en främling?”
Tystnad.
“Hur länge har det här pågått?”
“Vad menar du?”
“Ert ‘trevliga’ umgänge.”
Han tittade bort.
“Vi har alltid pratat. Innan dig också. Jag berättade inte om det för att undvika drama.”
Det knöt sig i magen.
“Så du har ljugit i två år?”
“Jag ljög inte! Det fanns ingen anledning att nämna det. Jag är inte otrogen.”
Hon mötte hans blick, kallt beslutsam.
“Om du inte ser problemet, har vi olika syn på vad ett äktenskap är.”
Hon vände och gick.
**25 september**
Veckan passerade i dimma. Vrede, sorg, förvirring. Viktor verkade inte se något fel i sitt beteende. Han fortsatte att träffa Marina, som om det vore det mest naturliga i världen.
“Jag ska till Marina efter jobbet”, sa han en kväll, likgiltigt. “Hennes tvättmaskin läcker.”
Linnea lade ifrån sig gaffeln.
“Finns det ingen annan som kan fixa det?”
“Är det så svårt att hjälpa till?”
“För dig – nej. För mig – ja.”
Han himlade med ögonen.
“Här kommer det igen.”
“Ja, här kommer det igen”, sa hon iskallt. “För din exflickvän har plötsligt problem varannan dag.”
Han fnös och åt vidare.
“Om det vore min mamma eller grannen, hade du väl inte haft nåt emot det?”
“Skillnaden är att de inte skulle behöva hjälp varje vecka.”
“Linnea”, suckade han. “Du beter dig som om jag vore otrogen.”
“Jag vet inte om du är det. Men du beter dig misstänkt.”
Han log snett.
“Du litar inte på mig.”
“Har jag någon anledning att göra det?”
Tystnad.
**30 september**
Tre dagar senare ringde Marina igen.
“Marina behöver hjälp”, sa Viktor. “Hon har köpt en kyl och behöver skjuts.”
Linnea vände sig långsamt mot honom.
“Ska du verkligen köra hennes kyl nu?”
“Vad är problemet?”
“Ser du det verkligen inte?”
“Du överdriver.”
“Nej, du leker cirkus. Om du vill leva för Marina, flytta dit.”
Han stirrade på henne.
“Menar du allvar?”
“Fullt.”
“Så du sparkar ut mig?”
“Nej. Du väljer. Är du med i den här familjen eller inte?”
Hon gick utan att se sig om.
**2 oktober**
Han kom hem efter två dagar, som om inget hänt.
“Har du lugnat ner dig?” sa han när han kom in i sovrummet.
Hon vände sig mot honom.
“Är det din lösning? Försvinna och komma tillbaka som om inget hänt?”
Han suckade djupt, trött på diskussionen.
“Linnea, du gör för stor sak av det här.”
Hon knöt nävarna.
“Jag vill inte vara i ett förhållande där det finns en tredje person.”
“Det gör det inte.”
“Okej”, sa hon lugnt. “Antingen slutar du träffa Marina, eller så skiljer vi oss.”
Han stelnade.
“Skämtar du?”
“Nej.”
“Du vill kasta bort vårt äktenskap för din paranoida svartsjuka?”
“Jag vägrar leva med någon som inte respekterar gränser.”
Han fnös.
“Så du tänker lämna mig?”
“Jag har redan packat.”
Hon gick utan att han försökte stoppa henne.
**10 oktober**
En vecka senare ringde han äntligen.
“Har du lugnat ner dig?”
Hon kramade telefonen.
“Tror du att det här bara är en fasa jag måste vänta ur?”
“Är det inte det?”
Hon log bittert.
“Om det är så du ser det, är det bättre att vi avslutar det här.”
Tystnad i luren.
“Gör som du vill.”
“Det ska jag.”
Hon lade på. För första gången på länge kändes det lättare. Visst, sorgen fanns där. Men osäkerheten var borta.
När en dörr stängs, öppnas en annan.
*Linnea*
