Visst kunde du tvätta hans kalsonger också? Strumporna kanske? Han är ju en vuxen karl, för fan! Låt honom sköta sig själv, sa Viktor med en iskall röst när Elin tog på sig jackan.
Han låtsades vara oberörd, men tonen var så kall att Elin stannade upp några sekunder. Hon sänkte blicken, stoppade händerna i fickorna och drog långsamt igen blixtlåset utan att vända sig om.
“Kan du bara hålla tyst?” sa hon lågt.
Det hördes steg. Viktor suckade och gick in i vardagsrummet. Ännu en kväll. Ännu en gång ensam. Och hon, hon skyndade sig till sin pappa…
Utanför porten låg snö. Inte den fina, nyfallsna julsnön, utan den gråa, halvt upplösta marsvarianten som knappt smält, bara blev till en klafsig sörja under fötterna.
Elin satte sig i bilen och lutade pannan mot ratten några sekunder. Hon ville gråta. Ville att någon skulle förstå och stötta henne. Men det fanns ingen där. Hon kastade en blick på kassen med matvaror.
Ugnsbakade äpplen… En gång i tiden älskade hennes pappa dem. Förr gjorde han dem själv, men nu mindes han väl knappt hur man använde ugnen.
Viktor hade inte alltid varit så gnällig. När de precis gift sig var han lyhörd, omtänksam och kärleksfull. Elin blev rörd av hur han sprang omkring och skötte om henne och barnen.
Men när det andra barnet kom och utgifterna ökade, vaknade något annat i honom. Han trodde på att världen delades in i “oss” och “dom”. För sin egen “flock” gjorde han vad som helst, men allt utifrån såg han nästan som ett hot. Han ansåg att hjälpa andra var en svaghet.
Först tyckte Elin det var lite gulligt. Sen försökte hon övertala sig själv att det var hans sätt att visa kärlek. Men nu när “dom” innefattade hennes egen pappa… Hon visste inte vad hon skulle göra.
“Jag har flyttat. Hyrt en etta vid tunnelbanan. Skickat in skilsmässohandlingarna,” sa Elins mamma en dag.
Det lät så enkelt, som om hon pratade om att välja gardiner till badrummet. För Elin kom nyheten som en chock, även om det varit på gång länge.
“Han är ju en helt okej karl. Men det funkar inte mellan oss,” klagade Elins mamma för en väninna.
“Du är nog bara kräsen. Han dricker inte, slår inte – det är ju bra,” svarade väninnan.
“Är det verkligen allt som krävs för att vara lycklig? Nej, Lotta. Det måste finnas någon sorts närhet också. Men mellan oss? Han sitter vid datorn på kvällarna, jag sitter bredvid och virkar, bara för att vara nära. Vi säger ingenting.”
Efter skilsmässan verkade mamman bli lättare till sinnes. Hon började dansa, lärde sig använda datorn (som hon förut hatat), blev aktiv på sociala medier. Hon skaffade en ny väninna, Moa, och de åkte på utflykter tillsammans.
Ibland kände Elin en sting av avund. Inte för att hon hade anledning, men det kändes som om hennes mamma fått ett nytt liv – ett liv där varken Elin eller hennes pappa fanns med.
Pappan däremot… Hans liv verkade ta slut. Efter bodelningen flyttade han till en liten etta i förorten. Lägenheten var mörk och karg. Det kändes som om Nils själva närvaro gjorde den ännu mer dyster.
Elin försökte hälsa på minst en gång i veckan. Städade, tvättade, lagade mat. Ibland bara satt hon där. Först tog han emot hjälpen motvilligt. Sedan började han dricka. Inte stordrickande, men tillräckligt för att ögonen skulle bli glansiga och samtalet sluddrigt.
“Hon kastade bort mig som en gammal vante,” mumlade han. “Och du förväntar dig att jag ska le.”
“Pappa, sluta. Ingen kastade bort dig. Ni… tröttnade bara på varandra.”
“Jaså? På hennes Instagram är det fullt av glada bilder. Men jag… Jag behöver inget mer.”
Elin kände hur hjärtat höll på att brista. Hon visste inte hur hon kunde hjälpa honom, men att lämna honom ensam kunde hon inte heller.
“Du förstår,” sa Viktor en kväll när hon kommit hem sent och nere, “du har räddar-komplex. Det måste alltid finnas någon du drar på ryggen. Först var det farmor, sen kompisar. Barnen blev äldre, och nu dansar du runt din pappa.”
“Han har ingen annan. Bara jag.”
“Han är femtioåtta! Tror du han är den enda som genomlevt en skilsmässa? Frisk, fri människa. Låt honom leva som han vill!”
“Han är sextiotre. Han är inte van vid ensamhet. Han drunknar i det.”
“Och du, då? Ska du vara hans livboj? Ni kommer båda att gå under. Och jag med, om jag låter det fortsätta. Sluta åka till honom!”
Elin gav honom en iskall blick men sa inget. Hon skulle åka ändå. Öppet eller i smyg – spelade ingen roll.
I pappas lägenhet var det alltid kvavt. Det luktade tobak, gammal sprit och något surt. Pappa stod i dörren i en nedsutten t-tröja, med en sned, påtvingad min och lite skäggstubb. Vid dörren låg två soppåsar och några tomflaskor.
“Kom in, nu när du ändå är här,” sa han med hes röst.
Hon gick in i köket. Det var inte många tallrikar i diskhon, men de hade legat där länge. På bordet pratade en telefon på om senaste nyheterna. Nils satte sig och tände en cigarett. Elin såg hur hans händer skakade när han försökte få tändaren att funka.
“Har du druckit igen?” frågade hon lågt, fast hon visste svaret.
“Tror du jag inte har anledning?” muttrade han och blåste ut rök. “Hörru, varför kommer du hit hela tiden? Ska du hålla föreläsningar?”
Elin suckade tungt och försökte svälja klumpen i halsen. Hon hade vant sig vid hans sarkasm, till och med den stolta otacksamheten. Men hon kunde inte vänja sig vid att se honom försvinna framför ögonen.
“Jag kommer för att du betyder något för mig. Jag är din dotter, om du glömt det.”
“Struntprat. Du gör det av pliktkänsla. Tror du att om du lagar mat och dammar hyllorna så blir allt som förr?”
“Jag vill bara inte förlora det som finns kvar.”
Han tittade upp. Ögonen var dimmiga, men för ett ögonblick verkade de klarna. Läpparna rörde sig. Det såg ut som om han ville säga något, men orden kom inte.
Plötsligt dök en minnesbild upp. Sommar. Elin var åtta, hade ramlat av cykeln rakt i gruset. Knäna blHan sträckte fram handen och tryckte hennes, och i den lilla pausen mellan dem kändes det som om all smärta och all kärlek i världen fanns samlade i det enkla greppet.
