I en tid långt tillbaka, i det stilla skenet av en svensk vinter, stod Birgitta i sitt kök med händerna om en varm kopp te. Hennes son, Håkan, hade just trätt in genom dörren med en begäran som fick hennes hjärta att slå snabbare.
— Varför ska just du ha det? — fräste hon. — Kallar du mig hård? Mig? Först glömmer du allt om försiktighet, sen om all hyfs, och nu släpar du hit en gravid flicka och kräver ett större rum! Hur tycker du själv det låter, min kära son?
Hon talade barskt men sanningsenligt. Det var inte ett anfall — nej, hon försökte skydda det som var hennes.
Håkan gick av och an i rummet, som om han letade efter en svag punkt att angripa. Hans blick avslöjade inget samvetskval.
…Allt hade börnat för länge sedan. Den dagen då Birgitta och Anders — må han vila i frid — flyttade in i sitt första hem. Utan ens en riktig säng. De började med luftmadrasser. Med tiden sparade de till en andra lägenhet, åt sin son. Sen byggde de ett sommarhus. Stort nog för två familjer, för att barnbarnen en dag skulle kunna leka på verandan och i trädgården.
Men Anders lämnade denna värld när Håkan precis börjat på universitetet. Han lämnade efter sig fruktarna av deras slit, lyckliga minnen, och sin sista källa till värme och glädje — deras son.
Håkan tog examen, flyttade ut, gifte sig. Birgitta fick ett barnbarn. Hon var lycklig. Men bara ett år senare kom Håkan med nyheten om en skilsmässa.
— Vi gick inte ihop. Jag kan inte leva med henne, sa han, som om det handlade om en valp han plockat upp. — Men vi kom överens… Eftersom jag är pappa gav jag henne lägenheten. I utbyte lovade hon att inte begära underhåll.
Birgitta tog sig för pannan.
— Så fin du är. En riktig riddare. Med tomma fickor. Det var inte du som köpte den lägenheten, påminde hon honom.
Redan då anade hon att det var hon som skulle få betala för hans slöseri. Och hon hade inte fel.
Snart kom sonen tillbaka, denna gång med en ny fru. Och hon var redan med barn.
De bad om att bo hos henne ett tag. Birgitta hade inget emot det. Först.
Hon försökte vara vänlig. Lagade mat, bytte handdukarna i badrummet, hängde deras kläder på tork. Till och med började hon lämna extra portioner på spisen — ifall Emelie skulle bli hungrig.
Men snart blev det tydligt att ingen tacksamhet var att vänta.
Emelie arbetade inte, med motiveringen att det inte gick i hennes tillstånd. Birgitta protesterade inte, försökte vara förstående, men innerst inne höll hon inte med.
— På hennes plats hade jag jobbat till sjunde månaden åtminstone, klagade hon för sin väninna Margareta. — De har inget hem, Håkans lön är inget att hurra för. Hon måste ha vetat vad hon gifte sig med. Borde förstått att han inte kan bära det ensam. Men hon är lat.
— Käre Birgitta, var förstående. Hon är ju gravid…, svarade Margareta fredsamt.
— Gravidenheten är ingen ursäkt. Jag har fött barn själv, jag vet hur det är. Man måste tänka innan man skaffar barn. Hon är inte sjuk, har inte ens illamående. Hon har bara gömt sig bekvämt. Vem tror du de springer till när de inte har råd med en barnvagn?
— Vänta lite, kanske ordnar det sig. När barnet går i förskola kan hon jobba…
— Tror du det? De bad ju bara om några månader, lugnade Birgitta sig själv.
Städningen gick också trögt. Håkans rum täcktes av ett tunt lager damm. Birgitta hann inte med disken — diskhon var alltid full. Tekopparna tvättades aldrig. De stod kvar i hans rum och svartnade av mögeltäckta rester.
Birgitta tålde det. Hon brukade observera innan hon agerade.
Men Håkan verkade ha försvunnit in i sin egen värld. Han var borta till sent på kvällarna, och hemma satt han antingen i telefonen eller klappade Emelies mage på väg ut för att röka på bänken utanför. Rökte länge, med mobilen i handen. Pratade meningslöst med grannarna.
Det var uppenbart att pengarna inte skulle räcka så här.
— Mamma, kan vi byta rum? Det finns ingen plats för en barnsäng hos oss, sa han en dag, lika nonchalant som om han bad om salt.
Birgitta svarade inte genast. På tre sekunder flög minnen förbi — hur hon och Anders klistrat tapeter, valt gardiner, hur han kallat deras hem för en fästning.
Och nu höll någon på att förvandla denna fästning till ruiner och bygga ett nytt bo av spillrorna.
— Det är fyra månader kvar till barnsängen. Ni bor ju här temporärt, inte permanent, eller?
Han tittade bort. Emelie vände sig om. Då förstod hon — det var inte temporärt. De höll redan på att sätta sig på plats. De hade redan bestämt sig.
Sonens försök att övertala henne blev fler. Birgtta gav inte med sig.
Nästa större gräl kom en vecka senare. Vid frukostbordet slängde Håkan ur sig:
— Varför säljer vi inte sommarstugan? Det skulle räcka till kontantinsats.
Tack och lov satt Birgitta redan. Detta var inget ödmjukt önskemål — det var ett rakt på sak krav.
— Håkan, din far och jag jobbade hela livet för det där huset. Han lade ner själen i det, ritade nästan allt själv. Och jag säljer det inte för att du inte kan hantera pengar.
— Varför behöver du den ensam? Vi skulle kunna ta ett lån, bo själva, alla blev lyckligare.
Birgittas ögon vidgades. Hon hade inte väntat sig en sådan smärta. Hon saknade Anders fortfarande varje dag, grät ibland om nätterna.
— Jag menade bara…, stammade sonen. — Du klarar inte det ensam ändå.
Tystnaden blev tjock. Birgitta insåg plötsligt: sonen och svärdottern skulle suga ur henne all energi. Och vad skulle hända när hon gett bort rummet, stugan, lägenheten?
Inget gott, förmodligen. Håkan skulle fortsätta ge bort det andra slitit för. Hon skulle bara få uthärda.
Nej. Det här måste få ett slut.
— Ni har tre dagar på er att flytta, sa hon med is i rösten. — Vart ni vill. Med er graviditet, barnsäng och lån. Nu räcker det.
Det blev tyst. Så tyst att hon på en hel månad inte ens fick ett kort meddelande från dem.
Hon började sova bättre. På morgnarna hördes inget plaskande vatten, inga skåpdörrar som smällde, inga klagomål från Emelie om försvunna saker hon lämnat huller om buller.
Men att vakna blev tyngre.
På sommarstugans veranda, med den gamla katten i knät och en vind som viskade genom de vissna äppelträden, förstod Birgitta till slut att kärlek ibland kräver att man släpper taget.
