— Menar du att den där hunden är viktigare än barnen?! — fräste Elin medan hon torkade upp den femte kisspölen för dagen från köksgolvet.
Matta på köksgolvet fanns inte längre. När det blev uppenbart att inte ens butikens rengöringsmedel klarade av den envisa vanan att markera överallt, rullade Elin bara ihop mattan och slängde den.
Men det var inte bara mattan. Mannen öppnade en burk majs, hällde innehållet i en skål och lämnade både burken och den smutsiga skålen i diskhon. På bordet låg smulor, en kaffefläckad mugg och en öppen syltburk med en sked i. På golvet låg stoppning och trasor av en uppriven plyschdinosaurie.
Och vem skulle städa allt? Naturligtvis Elin.
— Du behöver inte skrika så där, — sa Filip lågt medan han rotade i kylen. — Det är bara en hund. Han är inte van än.
Elin rätade på sig. I hennes blick syntes den irritation som byggts upp under flera veckor. Hon kisade och räckte över den våta trasan till mannen.
— Jättebra. Då kan du städa efter hunden själv. Påminnelse: det här är *bara* en hund, och jag är *bara* din fru. *Bara* mamma till dina barn. Och vi, din *bara* familj, kvävs av hans markeringar och stank!
Elin sparkade ilsket till stoppningen och stegade mot sovrummet, medan hon undvek den skyldige. Hunden, Tor – en stor, grå, ömklig blickande best – satt i dörröppningen och iakttog. Ingen gnällning, ingen skam. Som om han inte ansåg sig skyldig.
Hon mindes hur allt började…
…Två månader tidigare kom Filip hem med den här luddiga problemklumpen.
— Ludvig åker iväg. Länge, — började mannen. — Säger att ta med hunden är inget alternativ, för mycket besvär. Och jag tänkte… Tor behöver en familj. Och det är bra för barnen. De lär sig att ta hand om något, att älska. Det är ju fantastiskt.
Filip log som om han räddat världen. Elins känslor var raka motsatsen. Som om hennes man adopterat någon utan att ens rådfråga henne.
— Okej… Antag att han bor hos oss. Men vem ska gå ut med honom, mata honom, städa efter honom? — Kvinnan förstod redan vart detta var på väg.
— Tillsammans. Vi är en familj. Fast med promenaderna blir det lite knepigt… Du kommer ju hem från jobbet tidigare. Kan du ta det?
Elin suckade tungt men nickade. Hon anade att inget skulle gå som planerat, men det fanns inget val. Hon hoppades bara att magkänslan hade fel.
Tyvärr bekräftades farhågorna…
Elin försökte verkligen. Köpte leksaker och skålar på stativ, tittade på träningsvideor på kvällarna. Tor svarade genom att demonstrativt vända ryggen till. På alla sätt. Hans ägare var Filip. Alla andra var bara en irriterande biprodukt av Filip.
Under de första två veckorna rev Tor av tapeten i hallen, tuggade på en fåtölj, slet sönder alla kuddar på köksstolarna. Och antalet “markeringar” han lämnade överallt…
Om Filip i början åtminstone gick ut med Tor på morgonen, hamnade snart alla sysslor på Elins axlar. Nu var det hon som borstade, tvättade tassar, matade, gav vatten… Mannen gjorde bara saken värre.
Och nu kom han bara tyst in, släckt lampan och lagt sig med ryggen till. Han skulle sova. Visst, han hade kanske torkat upp en pöl. Hon hörde till och med dammsugaren. Men Elin kunde slå vad om att disken och bordet fortfarande var kaos.
Och framför allt – imorgon skulle allt upprepas.
— Hörru, Filip, — bröt hon tystnaden och vände sig mot honom. — Sedan du tog med Tor lever jag inte. Jag överlever.
Mannen rörde sig inte. Lät som om han sov, trots att Elin visste att han hörde.
— Jag går ut med honom på morgonen, för du sover, — fortsatte hon. — Jag går ut med honom på lunchen. Jag går ut med honom på kvällen, för jag kommer hem först. Jag städar hår. Byter vatten. Gör allt du borde göra. Och vad får jag? Ditt gnäll och hans morrande. Tror du det är normalt?
Filip suckade. Han hade inget svar. Allt hade fallit på Elin. Barnen var intresserade de första tre dagarna, men nu rörde de Tor knappt.
— Du överdriver. Han är inte så jobbig.
Elin pressade ihop läpparna. Hon stötte på ännu en vägg. Men den här gången tänkte hon inte backa eller gå runt den.
— Vet du vad? Jag är trött på det här, — sa hon. — Välj. Ant— “Antingen är det jag eller hunden,” sa hon, och i samma stund insåg hon att hon redan visste svaret när Filip utan ett ord reste sig och gick för att hämta hundkoppel.
