Ensamt i äktenskapet. Min man lämnade mig för en annan.
Med Sture levde jag i tjugo år. Det var både gott och svårt, men jag ångrar inte en enda dag.
Jag försökte alltid vara en bra hustru, ställa upp för honom och inte säga emot.
Hur annars? En kvinna måste vara klok. Annars blir man ju lämnad – det finns ju gott om ensamstående skilda kvinnor som snurrar runt honom. Jag förlät honom för otroheten ett par gånger. En gång bestämde han sig för att lämna oss. Men jag sa genast att jag inte kunde leva utan honom. Då blev han rädd och stannade.
Sture gillade att ta sig ett glas, men vem gör inte det? Han jobbade i alla fall och tog hem lite pengar. Det räckte för vår familj, och jag jobbade två jobb samtidigt. Så levde vi.
När vår dotter föddes och jag var föräldraledig och inte kunde arbeta, blev han värre. Han klagade på varje extra tugga och bad mig spara. Men sen ordnade det sig – jag började jobba igen och kunde köpa allt själv, både till mig och till vår dotter.
En morgon kom han hem lite för glad. När jag frågade var han varit, exploderade han och höjde handen. Jag teg, för en hustru måste ju förstå att en man ibland behöver en paus från familjen.
Sen var det inte bara en hotfull rörelse längre. Jag gick med solglasögon för att dölja blåmärkena, men sa till alla att jag stött emot en öppen skåpdörr.
Sen hände det igen. Och igen. Till slut blev det en vana. Läkarna som fixade min brutna näsa och revben sa att jag borde anmäla honom. Men det kunde jag inte. Sture var ju min älskade, min självvalda.
Dessutom – om jag gjorde det, skulle han bli sårad och lämna mig.
Och vi hade ett barn som behövde en far.
Fast han brydde sig knappt om dottern. Han ville hellre ha en son. Men ett till barn blev det inte av, trots att jag själv gärna ville.
När dottern växte upp, bad hon mig skilja mig. Ja, jag vet – det är väl ovanligt, för barn älskar ju sina föräldrar hur de än är. Men Malin (vår dotter) var rädd för honom, för hon fick också smaka på hans humör. Sture var auktoriteten hemma, och vi lydde, men det räckte inte alltid för att undvika straff.
Åren gick. Jag var över fyrtio. Malin bodde själv med sin pojkvän.
Sture blev lugnare med tiden, pratade knappt med mig och ignorerade mig nästan helt. Jag vande mig vid det, älskade honom under tystnad och tittade aldrig på andra män. Jag försökte göra allt för att han skulle vara nöjd.
En dag kom han hem från jobbet tidigare, konstig och försjunken i tankar. Han gick runt i lägenheten som om han ville säga något men inte vågade.
“Sture, har något hänt?” – Jag började prata först.
Han teg en stund.
“Ja, jag är trött på allt. Jag går!”
Marken gungade under mig. Jag grep tag i en stol.
“Går? Vart? Och jag? Och vår familj?”
“Vilken familj?” vrålade han. “Titta på dig själv! Jag har stått ut med dig hela livet, lidit. Nu ska jag äntligen leva för mig själv, med en kvinna som förtjänar mig!”
“Har du en annan kvinna?” Tårarna rann.
“Trodde du något annat? Klart jag har. Dig kan man ju inte titta på utan att gråta – du ser ut som en gammal käring. Jag är fortfarande en ståtlig man. Alla kvinnor vill ha mig. Men jag vill inte se dig längre, din kärlek gör mig sjuk.”
Sture ryckte åt sig en väska och rusade ut.
“Jag hämtar resten imorgon!” ropade han på vägen ut.
Så tog vårt tjugoåriga äktenskap slut.
Sen fick jag veta att han haft en älskarinna i tre år. Och till henne hade han gått.
Idag fyller jag femtio. Fem år har gått sedan skilsmässan, men jag har fortfarande inte riktigt kommit över det.
Vid skilsmässan krånglade han om varenda sked – tog allt utom lägenheten, som jag ärvde av mamma. Allt kändes som en dröm, jag fattade inte att det var på riktigt.
Hur kunde detta hända?
Jag gjorde ju allt för honom!
Nu förstår jag. Man kan inte leva någon annans liv. Man kan inte förlåta kränkningar om personen inte ångrar sig. Man får inte sätta sig under sin partner och alltid underkasta sig. Man får inte acceptera förnedring och våld. Dessutom satte jag min dotter på andra plats efter honom! Nu pratar hon knappt med mig – fortfarande sårad över sin förstörda barndom.
Varför insåg jag inte det tidigare? Så mycket livskraft slösade jag bort.
Klockan tickade högt i rummet. Även denna födelsedag tillbringar jag ensam. Men nu vet jag att jag vill leva mitt liv, hur lite som återstår, i glädje och lugn. Fri från någon annans humör och önskemål.
Plötsligt ringde det på dörren. Där stod Sture.
“Hej, jag är tillbaka för gott. Jag fattade att du är den bästa och vackraste. Får jag komma in?” Han log, som om inget hänt, och räckte fram en liten bukett prästkragar.
“Nej. Gå härifrån och kom aldrig tillbaka.”
Jag stängde dörren och förstod med ens: nu är jag redo att lämna ensamheten bakom mig och börja om – utan spöken från förr.
P.S. Den här historien är sann. En väninna berättade den för mig.
Vad tycker ni – gjorde hustrun rätt? Hur ska en kvinna bete sig i ett förhållande?
