Dottern i Elin var en skönhet. Även om hon fick henne sent, nästan vid fyrtio, efter att ha blivit änka tidigare. Hon och hennes man hade inte fått några barn tillsammans.
Sen reste hon till en kusin i staden och stannade hos henne i två veckor. När hon kom hem var det nio månader kvar tills dottern Lovisa föddes.
Grannarna i byn viskade förstås, men Elin delade inte med sig av vem som var fadern eller varför han aldrig hälsade på. Inte ens hennes närmaste granne fick veta hemligheten. Men Lovisa växte upp till allas avund: en vacker flicka, ljushårig och stark.
Och Elin vårdade henne med all sin kärlek. Hon klädde henne vackert, lärde henne förstånd och hur man skötte ett hem. Lovisa blev längre, ståtlig och vänlig. Efter skolan gick hon en kurs i närområdet och återvände till byn som bokhållare på en fågelfarm.
Där träffade hon genast Stefan. Han var ny i byn, en agronom som nyss flyttat hit. En bildad man, inte som de andra byns karlar. De blev förälskade. Stefan friade efter en månad och gifte sig med Lovisa. Hon var tjugoett, han tjugofem. Bröllopet blev en stor fest för hela byn.
Men efter bröllopet började Stefan försvinna. Ibland var han borta i dagar. En sommardag satt de i trädgården och drack te när en bil körde fram till huset. En kvinna och en pojke klev ur.
“Ta hand om din pappa, nu är det semester,” sa kvinnan. Det visade sig att det var Stefans första fru, något han aldrig berättat för Lovisa. Pojken var hans son, och det var till honom han åkte så ofta. Lovisa kunde inte förlåta bedrägeriet. Hon packade sina saker och flyttade hem till sin mor.
Elin grät många tårar och förebrådde dottern: “Man kan inte bara lämna en man sådär.”
“Men han älskar dig nu. Ta emot pojken, det är bara på besök.”
Men Lovisa vägrade och skilde sig från Stefan. Ung och envis. Hon packade och åkte till stan för att hitta lyckan. Hon hälsade ofta på sin mor, men hade inget att skryta om. Inget fast jobb, inget eget hem, ingen man.
När hon fyllde tjugoåtta blev mor sjuk och försvagad. Lovisa lämnade allt och återvände till henne. Stefan var gift igen med två barn, och hans fru var rädd att Lovisa skulle försöka ta honom tillbaka. “Hon har ju kommit tillbaka från stan så ståtlig.”
Men Lovisa brydde sig inte om dem. Hon vårdade sin mor dag och natt i två år, trots att läkarna inte gett henne mer än ett. Sedan var mor borta.
Lovisa återvände inte till stan. Hon trivdes inte i stadens hektiska liv. Stefans fru var fortfarande orolig. Han själv blev allvarligare och tystlåten. Vid begravningen hjälpte han till, men Lovisa visade honom ingen särskild uppmärksamhet.
Och vacker var hon fortfarande. Ingen skulle tro att hon var trettio! Medan Stefan redan fått grått vid tinningarna.
Och så hände det oförväntade. Hela byn pratade igen! Petter och Mias son, Arvid, kom hem från militärtjänsten. En tjugoårig skönhet, lång och muskulös. Alla flickor i byn var förälskade och väntade på att han skulle lägga märke till dem.
Men Arvid tittade inte på någon. Förrän en dag han gick ner till ån och såg Lovisa simma. Hennes hår flöt som en sjöjungfrus på vattnet.
När han såg henne skälvde hans hjärta. Han satte sig på stranden och väntade tills hon kom upp. Sedan sprang han efter henne och bar upp henne ur vattnet.
Hon skrattade och sprattlade, men Arvid släppte henne inte. Förälskad vid första ögonkastet. Inom två veckor hade han friat.
Hans föräldrar protesterade: “Vad gör du? Hon har varit gift, levt i stan. Du är bara en pojke, vad ska du med henne? Kom till besinning!”
I byn var det uppror. Alla stirrade på Lovisa. Men hon? Hon och Arvid tillbringade två kvällar tillsammans vid ån. Men om han älskade henne, kunde hon hjälpa det?
Hans föräldrar kom och bad henne lämna honom ifred. “Ni passar inte ihop.” Så Lovisa packade och åkte tillbaka till stan. Hon skulle inte finna lycka i byn. Där var Arvid med sin kärlek, där var bybornas dom.
…Sju år gick.
Livet i stan blev ingen lycka för stackars Lovisa heller. Hon jobbade i en butik, hyrde rum. Sedan träffade hon en snäll man, gifte sig och fick en son.
Mannen var godhjärtad med stabil inkomst. De bodde i en ljus lägenhet och uppfostrade sonen. Han pratade ofta om att åka till byn och sköta om huset.
Men Lovisa ville inte åka tillbaka. Inte ens när hon besökte sin mors grav visade hon sig i byn. Dåliga minnen från den tiden då hon förlorade mor och byborna fordömde henne. Men huset måste ses över. Det hade stått tomt i åratal.
Medan de funderade blev mannen sjuk.
Lovisa blev änka vid femtio. Vilken sorg! Sonen var femton, fortfarande i skolåldern. Och huset i byn gnagde. Hon borde sälja det.
Så en sommar åkte hon och sonen till byn. Fixa mors grav, städa och visa sig för byfolket.
Lovisa var vacker i svart klänning med pärlor och en hatt. Sonen, lång och ståtlig, gick bredvid. De gick hemåt medan byborna tittade ut. Lovisa hälsade på alla, även de hon knappt kände.
Huset hade förfallit lite. Fönsterluckorna hängde, verandan behövde fixas. Men i stort sett stod det kvar, stabilt.
På dagen kom grannar och frågade hur livet varit. Lovisa delade med sig, berättade om stadslivet och sorgen. Ryktet spred sig snabbt.
Sent på kvällen knackade det på dörren. Sonen sov, Lovisa satt och tittade i ett gammalt album.
Hon öppnade och suckade. Där stod Arvid.
Livet hade inte varit snäll mot honom heller.
Efter Lovisa åkte han väntade länge med att gifta om sig. Sedan valde han Olga från en grannby, för att inte såra någon. Men de fick inga barn.
“Ingen lycka i livet, Lovisa,” sa han med tung röst.
Olga var otrogen ibland, vilket skämde ut honom.
“Jag kunde aldrig glömma dig. Jag är enkelsinnad, fattade det för sent. Lyssnade på mina föräldrar och förlorade kärleken. Och du, lika vacker somOch så, efter alla dessa år, fick de ändå sin lycka, sent men inte för sent.
