I en liten svensk stad bodde det en kvinna som hette Birgitta Andersson. Hon levde, enligt hennes egna måttstockar, ett ganska respektabelt liv. Visst, hon hade ingen familj och inga barn, men hon ägde sin egen lägenhet där alltid rådde städad ordning. Hon hade också ett hemligt jobb som ekonom på en möbelfabrik i Gävle.
Birgitta hade levt lugnt och stilla i femtio år utan att klaga. Hon var nöjd med sitt liv, särskilt när hon jämförde det med grannarnas kaos. Skönt att hon själv var en sådan solid medlem av samhället, tänkte hon. Hon var ju en snäll mänska som aldrig gjorde någon illa.
Men grannarna… ja, de var verkligen inga höjdare. På samma våning fanns till exempel en kvinna i sextio år med – håll i hatten nu – blått hår! Vid den åldern! Den stackarn gick dessutom omkring i tajta t-shirts och jeans. Alla i huset skrattade åt henne. “Stadsgalen”, muttrade Birgitta för sig själv.
Och så fanns det den tredje grannen, en litet omtumlande tjej på tjugoett år som redan hade en femåring i släptå. “Säkert blev hon gravid i gymnasiet”, fnös Birgitta. “Vart är föräldrarna hennes?” Föräldrarna fanns visst inte, och tjejen bodde ensam med dottern. Och som om det inte vore nog – hon umgicks med den där blåhåriga pensionären! När hon jobbade passade tanten på hennes barn.
“Klart att så människor dras till varandra”, tänkte Birgitta. “Men mig undviker de. De ser en ordentlig människa och skäms nog. Hejar bara kort i hissen, sen inget mer.”
Den sista grannen var en trettioårig man med – åh nej – tatuerade armar och hals! “Vad är det för slags folk?” tänkte Birgitta. “Klart att han inte har något vett i sin lilla hjärna.” När hon såg honom i trappen undrade hon om han ens kunde läsa en bok.
Sådana tankar brukade hon fördräktigt dela med sin enda väninna, Margareta, i telefonsamtal. Eftersom de inte hade mycket annat att prata om blev “tatueringskillen”, “tonårsmamman” och “den galna tanten” favoritämnen.
En kväll kom Birgitta hem från jobbet i dåliga humör. Det hade upptäckts en försvunnen summa på kontot – hela 17 000 kronor! Och vem fick skulden? Naturligtvis ekonomen. Hon kändes yr och huvudet bollrade. När hon närmade sig porten svajade hon och sjönk ner på en bänk.
Plötsligt kände hon en mjuk hand på sin arm. Det var blåhåriga tanten – Ellen hette hon visst – som såg oroligt på henne.
“Är allt bra med dig? Du ser blek ut.”
“Huvudet…”, stönade Birgitta.
“Kom, vi går till Hugo. Han är kändisröntgenläkare, han fixar det här.”
“Hugo?”
“Ja, han som bor på din våning. Kunde du inte det?”
När dörren öppnades stod tatueringskillen där. Hjärtat hoppade till i bröstet på Birgitta. Honom – en doktor?
Hugo tog hennes blodtryck, lade henne på soffan och gav henne en tablett. Efter en stund kändes det bättre.
“Du borde kontrollera trycket, även för unga tjejer som du”, skämtade Hugo.
Birgitta rodnade. Hon hade ju baktalat honom – kallat honom dum i huvudet bara för att han hade tatueringar. Och han räddade ju liv varje dag.
På hemvägen funderade hon på hur felaktiga hennes uppfattningar var. Även Ellen, den blåhåriga, visade sig vara en varm och omtänksam människa.
Då ringde på dörren. Där stod Ellen med Lina, den unga mammans dotter.
“Jag ville bara se hur du mådde. Ursäkta att jag har Lina med mig, men Emma är på jobb… Jag har velat prata med dig länge, men du verkar så stingslig. Här får vi äntligen en chans!”
“Kom in”, sa Birgitta oväntat. “Jag sätter på kaffe.”
Under fikat berättade Ellen att hon vårdat sin sjuka mor från fjortonårsåldern och aldrig hunnit leva. “Så nu, när jag äntligen kan, vill jag ha lite kul. Emma hjälpte mig färga håret och köpte den här tröjan. Stackars Emma…”
“Vem är Emma?” frågade Birgitta.
“Ja, du vet, din granne! Lina är hennes lillasyster. Föräldrarna dog i en bilolycka, så Emma tog ansvar. Hon fick sluta studera och jobbar dygnet runt. Hugo hjälper henne ibland med pengar.”
Efter att Ellen gått, satt Birgitta länge i tystnad. Kanske skulle hon erbjuda sig att passa Lina ibland? Och varför inte färga håret rött? Hon hade alltid velat – men tyckte det var opassande.
Hon bestämde sig för att fråga Ellen om råd. Och hon måste bjuda Hugo på kanelbullar som tack.
