Träffade min ex efter trettio år, i en butik, vid kassan. Jag lägger upp min filmjölk med skinka och cigaretter. Kassörskan hälsar snabbt utan att titta på mig, frågar: “Var det allt?” och skjuter tillbaka sitt blonderade lugg. Vilken välbekant gest. Men jag hade nog bara gått därifrån om jag inte råkat se namnbrickan som alla kassörskor har på bröstet. Margareta Bergström.
“Rita, är det du?”
Hon tittar äntligen upp på mig.
“Ja… varför? … Herregud! Lasse?”
“Japp, det är jag. Tänkte inte att vi skulle ses så här.”
…
Sommaren 1988. Rita och jag går genom Stockholm, en söndag. Hon har på sig en svart minikjol, är smal. Rita hade vackra ben, lite muntert gånglag och ett evigt litet leende. Hon verkar nästan glida undan från mig, och jag försöker få tag på henne. Rita är otroligt sexig, männen vänder sig om. Jag är både stolt över att vara med en sådan tjej och irriterad för att hon inte ens låter mig hålla om henne.
Jag berättar att jag drömmer om att bli journalist, Rita skrattar:
“Det låter tråkigt. Jag ska bli sångerska, det är säkert.”
Vi är tårtio år. Rita går ut musikskolan, piano. Nu är det sommar, inga lektioner, så hon har långa naglar med röd lack. De där händerna och naglarna gör mig vansinnig.
Rita säger bestämt: “Jag är hungrig! Där är ett café!”
Jag har bara en tjuga i fickan. Jag hade tänkt leva på den i en vecka, mamma lämnade den innan hon åkte. Det här caféet ser dyrt ut, ett co-op, skulle nog ruinera mig. Men jag ler säkert: “Visst, vi går!” Inombords tänker jag: bara tjugan räcker, bara den räcker…
På caféet beställde Rita pizza och champagne. Vi drack, jag brydde mig inte längre, ville bara få med Rita hem till mig för natten. Men då började Roxette spela. Rita hoppade upp och dansade ensam, vildt och passionerat. Alla blickar riktades mot henne, glömde sina snapsar och sill. Rita sjöng med: *”Listen to your heart when he’s calling for you…”* Hon kändes som en stjärna.
Jag hade inte riktigt tillräckligt med pengar, men Rita slängde en femma på bordet.
“Skit i det, vi kör! Vad gör vi nu?”
Och vi gick till mig. Det var nog den längsta och bästa natten i mitt liv. Fantastisk aerobics för två. *”Listen to your heart”* ekade i mitt saliga, berusade huvud.
Tre månader senare, på hösten, gjorde vi slut. Rita dumpade mig.
“Lyssnade, jag träffade en kille, riktigt cool, förlåt. Och han sa att han kunde fixa att jag fick skiva på ett inspelningsstudio. Jag vill spela in en skiva, jag har till och med kommit på ett namn – ‘Min lycka’.”
“Låter korkat,” svarade jag.
Och gick. Jag ville skrika. Ville hämnas på något hemskt sätt. Och ville desperat dra hem henne igen. Så många känslor i ett ungt dumt huvud.
Nu har trettio år gått. Herregud, trettio år. Framför mig satt en rundare Rita, kassörskan Rita i en matbutik.
“Minns du att du ville bli sångerska?” skrattade jag.
Rita log nervöst.
“Vi ville alla något… Men jag vet att du blev journalist. Jag läser dig ibland, du är duktig.”
Jag gick ut från butiken. Tänkte på Rita. Kanske kan man säga att jag fick min hämnd, trettio år senare. Jag tog inte ens växeln med. Röligt nog var det just en femma. Fast nu är det inte längre samma femma som kunde köpa champagne på ett café. Musiken tystnade, Rita blev tjock, hennes liv rullar vid kassan, med streckkoder som ackompanjemang. Trist.
Ett par dagar senare gick jag tillbaka till samma affär. Ärligtvis, jag handlar sällan där, men jag gick in. Av någon anledning.
Hon var där igen. Såg mig och sken upp.
“Du röker, eller? Kom!” Hon rokte på kollegan Najla att ta kassan. Rita drog på sig jackan, vi gick ut och rökte.
Rita sa: “Lyssnade, jag var dum då, förlåt…”
“Rita, det spelar ingen roll nu. Trettio år har gått. Jag är gift för tredje gången, har tre barn.”
Och Rita log – precis som förr:
“Jag förstår. Du tycker synd om mig, va? Tänker – stackars tant, ville bli stjärna, men sitter i kassan och scannar lök.”
“Nej, inte direkt…”
“Jag ser det. Du tycker synd om mig. Minns du att jag ville döpa skivan till ‘Min lycka’? Förstår du, det var inte dumt. Jag hade gjort det än idag. Bara att vår lycka ändras så mycket. Jag har varit gift i tjugofem år med en fantastisk man, Dicke. Han är enkelt folk, har ingen musikaliskt hörsel, snarkar något otroligt. Men han är gryt på att fixa bilar, byggde en bastu på vår stuga, han kan allt. Vi har en vacker dotter, tjugotvå – tänk, äldre än jag var då. Hon pluggar juridik, är all business, inget som jag. Hon är gift, vi har en dotterdotter, också Rita, ett och ett halvt år. Jag är en lycklig mormor. Mitt liv blev bra. Kassajobbet? Jag behöver inte jobba, Dicke tjänar bra. Men varför inte jobba extra medan barnbarnet är på dagis? Jag är ju social, du vet det. Okej, jag måste springa.”
“Rita,” sa jag till slut. “Du har rätt, fan så rätt du har. Och jag tycker inte alls synd om dig. Spring, kul att se dig.”
Redan i dörren vände hon sig om:
“Förresten, jag blev ju sångerska! Sjunger för min dotterdotter, hon älskar det. Så jag är en stjärna. En riktig stjärna för henne.”
