Fia steg av bussen med tunga steg. Benen var domnade, lederna värkte, och resväskan kändes dubbelt så tung som vanligt. Passagerarna skyndade sig att plocka fram sitt bagage och försvann, lämnande efter sig endast fotstegens prassel och bussens avlägsna mullrande. Fia tog ingen brådska. Ingen väntade på henne hemma. Hon stannade ett stycke bort, drog in luften fylld av doften av våta löv, och för första gången på länge kände hon det – hon återvände inte bara till en lägenhet. Hon återvände hem.
Hennes barndomsvän hade länge bett henne besöka. De tillbringade en vecka i sommarstugan – naturen, tystnaden, de ändlösa samtalena. Men mot slutet insåg Fia att hon saknade sin egen säng, sitt egna tekopp, till och med det stillsamma tickandet från köksklockan.
Hennes make dog för sju år sedan. Först kände hon sig vilsen, osäker på hur hon skulle leva ensam. Sedan vande hon sig. Dottern gifte sig och flyttade till Stockholm – hon ringer sällan. Ensamheten blev lika välbekant som en gammal sjal man drar över sig under vintern.
“Dam, är det din?” frågade chauffören och pekade på den övergivna resväskan.
“Min,” nickade Fia och drog den mot hållplatsen.
Bussen for iväg över det våta asfallet, och i pölarna speglades bitar av himlen. Staden mötte henne med välbekanta hus, kända vykort och gråa popplar längs vägen. Här hade hon vuxit upp, gift sig, fått en dotter – och nu återvände hon, som efter en lång rundresa, till samma punkt.
Vid porten satt, som vanligt, de två eviga väktarna – Birgitta och Margareta. Båda rundade som kanelbullar, alltid insnärjda i prat och med en bedömande blick för varje förbipasserande.
“Var har du varit, Fia-lilla?” frågade de i kör och borrade in blickarna i henne.
“Hos en väninna,” svarade hon kort och sträckte sig redan mot dörren, men de hejdade henne.
“Medan du var borta hände det en hel del hos dig…”
“I lägenheten intill flyttade någon in! En lång, smal tjej, rak som en sticka!”
“Ny möbel kom in! En stor bil stod utanför! Hon har en vit, långhårig katt!”
“Typiskt guldgrävare, ser man direkt! Killen hon har är gammal nog att vara hennes far!”
Fia lyssnade under tystnad – grannarna visste alltid allt om alla. Fråga dem vem som dog och varför, så hade de svaret. Men hon var bara glad att renoveringen skett utan henne – inga borrande ljud i väggarna.
Lägenheten hälsade henne välkommen med tystnad och lukten av väntande damm. Vattenkokaren väntade på spisen, en varm dusch, hennes älskade tekopp – allt var som det skulle. Knappt hann hon sätta sig framför tv:n förrän det ringde på dörren.
Där stod hon – “stinkan”. Flickan var ovanligt vacker: solbränd, med ljust hår, korta shorts och smala armar. Men i hennes ögon fanns något mer: trötthet, försiktighet, en längtan.
“Hej, jag är din nya granne. Hörde steg och tänkte hälsa. Jag heter Lovisa.”
Namnet lät oväntat enkelt. Inte Angelica eller Victoria – Lovisa.
Fia bjöd in henne på te. Flickan var artig, intelligent. Inget flams, ingen överlägsenhet.
“De har säkert redan berättat allt om mig?” log Lovisa.
“Lite har jag hört,” svarade Fia ärligt. “Men jag tror på vad jag ser.”
Lovisas historia växte fram långsamt. En far som drack, hur hon flydde från sin småstad, om mannen som tog henne under sina vingar – gav henne tak över huvudet, utbildning. Den ende mannen i hennes liv. Ja, han var gift. Men hon tog inget från någon.
“Folk dömer efter fasaden,” sa Fia lågt. “Men de ser aldrig vad som finns innanför. Oroa dig inte, jag förstår dig.”
Långsamt växte en band mellan dem – stilla, varmt, nästan som familj. Fia bjöd till och med Lovisa på sin födelsedag. Grannarna fnös – “Har du bjudit henne?” – men kom ändå. Klädda i glittriga klänningar, med medhavd mat och skeptiska blickar.
Lovisa hjälpte till med salladerna, klädd i en enkel blus och byxor – anspråkslös, vänlig. Till och med Birgitta och Margareta tinade upp. Och när Lovisa började sjunga “Gabriellas sång”, stämde alla in. Mot kvällen, efter några glas vin, kom MargaretaTill slut blev det inte längre frågan om en granne, utan om en vän som de alla kunde lita på, och det var mer än någon av dem någonsin hade hoppats på.
