LYCKAD ELLER BARA KORKAD?
Irma, en tyst och anspråkslös tjej, kallades av sina vänner för “turlig dumbom”. Hur gick det här ihop? Nu ska du få höra.
Knappt fyllda tjugo bjöd en kompis med henne på semester till Visby. Hav, sol, gratis boende – de skulle till kompisens släkt. Där träffade Irma Alex – en stilig överstelöjtnant som hyrde ett hus i när i närheten. En man med en militärbakgrund, Afghanistanveteran, nu placerad i försvarsmakten. Han utstrålade styrka, trygghet, självförtroende. Och smärta. Det förstod Irma när hon såg det stora, fula ärret på hans rygg. Dumt nog frågade hon:
— Är det därifrån?
Alex ryckte bara på axlarna och dök under vattnet. Han pratade inte om det.
Irma blev så kär att hon nästan svimmade. Hon gav sig till honom direkt när han ville. Han log bara och sa:
— Ja, då får vi gifta oss, antar jag.
Irma brydde sig inte om att det inte fanns några kärleksförklaringar. För henne var det här äkta lycka.
Alex var sjutton år äldre och tog styret över allt: inget bröllop, bara en enkel vigsel i hans hemstad. Lorschen var för barnungar, enligt honom. Och dessutom… han hade redan varit med om det. Han var änkling med en åttaårig dotter.
För Irma var det en chock, men kärleken var viktigare. Hon stannade. Flickan, Moa, var försummad och ingen verkade vilja ha henne, hon pendlade mellan mormödrar. Först tyckte Irma bara synd om henne, men när hon en dag hörde från gatan:
— Mamma! — höll hon på att brista i gråt. Och adopterade Moa.
Irma hade bara en frisörutbildning. Hon ville studera – men Alex avbröt:
— Hitta en salong och gå in i mammaledighet. Jag vill ha en son.
Men graviditeten uteblev. Eller så var det inte hennes fel.
Sen kom smällen: en av hans underlydande åkte fast för mutor, och även om Alex inte var inblandad, i militären är alltid chefen ansvarig. Han fick säga upp sig “av hälsoskäl”. Pensionen var bra, men det krossade honom. Han stängde sig inne, slutade bidra, bara kompisar och flaskor varje dag. Ett år senare förstod Irma: hennes man var en skugga av sitt forna jag. Han jobbade inte, hjälpte inte till, köpte inte ens mat – åt bara det han gillade i kylen.
När sommaren kom stack Irma och Moa till Visby igen. Två veckor senare var allt klart: hon måste lämna honom.
— Du är min mamma, sa Moa.
Irma nickade.
Alex gjorde en scen:
— Jag kommer lägga Moa på dig!
När han insåg att beslutet var taget, spottade han ur sig:
— Din jävla idiot.
Hon åkte tillbaka till sin hemstad, till sina föräldrar. De ville gärna ha barnbarn av eget blod, men tog ändå emot Moa. Flickan började skolan, Irma klippte hår igen. En dag kom en grånad man in – trevlig och artig. Han gav dricks, och på kvällen kom en bukett. Hans namn var Anders. Tio år äldre, skild, bodde i ett eget hus, hade en stabil byggfirma.
Med honom var det mysigt. Han sa att han älskade henne. Irma tänkte: hur länge ska man jaga lycka? Här är den. De gav varandra ringen. Vännerna var avundsjuka:
— Om du inte hade tagit din exmans dotter, hade du inte varit dum.
Irma var lite ledsen: barn fick hon aldrig. Men livet hade en ny vändning. Anders hade en yngre syster – problematisk. Hon hade två flickor, skötte sig dåligt, drack. Nu skulle hon fråntas vårdnaden. Socialen var redan inblandad.
Anders tvekade:
— Det här är ju inte direkt din sak…
I samma stund såg Irma för sig: två flickor i en båt, och alla knuffade bort dem. Modern, fäderna, farbrorn. Och hon, skulle hon göra detsamma?
— Vi tar dem, sa hon bestämt. Du vet att Moa inte är min blodsdotter. Och nu ska hon snart på högskola.
Mannen kramade henne hårt, och de satt länge så, tysta. Två människor som inte behövde ord.
Så, är Irma turlig? Absolut! Första mannen – officer, snygging. Kärlek, erfarenhet. De gick skilda vägar, men utan gemensamma barn. Andra försöket – lyckat: snäll man, stabilt, eget hus. Kollegornas avund är förståelig.
Men är hon korkad? Adopterade en flicka, tog hand om mannens systerdöttrar. Hon vet om besväret, kostnaderna, tårarna, sömnlösa nätter. Men hon ger inte upp. För hennes hjärta väljer inte den enkla vägen.
…När hon somnade mot mannens axel tänkte Irma på att hon snart skulle fläta flickornas hår, välja klänningar, läsa godnattsagor. I deras hus skulle det finnas skratt, matlukt, ballonger på festdagar och gungor i parken. Moa var nästan vuxen – mer som en vän. Men de här småttingarna skulle vara kvar länge. Och det här – det är lycka. Irma var inte rädd för det. Och därför – ingen dumbom. Utan en riktigt turlig kvinna.
