Idag tänker jag på en vän till mig, Birgitta, som är 70 år gammal. Nyligen drabbades hon av en stroke och hamnade på sjukhus i en av Göteborgs stadsdelar. Orsakerna vet jag inte säkert—kanske åldern, kanske en ohälsosam livsstil med dålig kost och för lite frisk luft, eller både och.
Hennes son, Anders, har bott i en annan stad, Stockholm, i flera år, över fyra mil bort. Han har sin egen familj—en fru och två barn. När Birgitta blev inlagd var det grannarna som ringde ambulansen. Avlägsna släktingar fick reda på vad som hänt och kommer nu på besök med mediciner och tröstande ord. Birgitta tillfrisknar långsamt men kan ännu inte resa sig ur sängen.
Anders ringde bara en gång. Han skickade pengar för medicinerna—och där slutade hans engagemang. Han kom inte, frågade inte hur hans mor mådde. Han har sina egna problem, förstår du, saker som måste lösas genast. Han bryr sig inte om vad som händer med henne. “Vad kan jag hjälpa till med om jag åker dit?” sa han till en av släktingarna. Enligt honom är pengar allt som förväntas av honom.
De avlägsna släktingarna däremot besöker henne varje dag. De köper mediciner, frågar hur hon mår, och pratar med läkarna för att förstå hennes tillstånd. Deras omtanke är det enda som håller henne uppe under dessa svåra dagar.
Så nu undrar jag: vad gör vi för fel som mödrar när våra barn behandlar oss så? Jag är övertygad om att barnens inställning till sina föräldrar är en spegel av hur vi uppfostrat dem. De ser oss, tar in våra ord, handlingar och värderingar. Om vi varit kalla eller orättvisa, får vi inte bli förvånade när de ger oss likgiltighet tillbaka.
Jag tror att det inte finns dåliga barn eller barnbarn—bara föräldrar som inte kunde ge rätt förebild. Vill du vara en bra förälder, visa det genom dina handlingar. Om ett barn sett sin mor ta hand om sin egen mor, lär de sig den läxan. Men med Birgitta var det annorlunda. Anders såg aldrig sin mor hålla kontakt med sin egen mor under hennes sista år. Birgitta vände ryggen till sin mor, och nu gör hennes son samma sak.
Livet är som en bumerang—allt vi gör kommer tillbaka. Och, konstigt nog, finns det en slags rättvisa i det. Birgitta ligger nu på sjukhuset, omgiven av främlingar istället för sin egen son, och skördar frukterna av sitt förflutna. Det är bittert, men kanske en chans att reflektera—för henne och för oss alla.
Detta fick mig att tänka på hur viktigt det är att visa kärlek när vi ännu har möjligheten. Barn lär av vad de ser, inte av vad vi säger. Och en dag står vi kanske där, ensamma, och undrar var det gick snett. Men då är det för sent.
