**Källarsommar**
Först hördes en duns. En sådan där duns som får öronen att ringa, som om en lastbil just kört rakt in i väggen på hörnet av Engelbrektsgatan. Wilma tappade skålen med köttfärs, glaset splittrades mot kaklet, katten susade iväg som en fågel och gömde sig under bordet. Och sedan blev det tyst. Inte den vanliga sortens tystnad, där man hör trafik och grannar gå förbi, utan en död tystnad, som i gamla källare från krigstiden. Till och med kylslagen stängde av sig. Till och med klockan på väggen tycktes hålla andan.
Wilma stelnade till med händerna i köttfärsen upp till armbågarna och glömde för en sekund hur man andas. Först när hjärtat slutit banka halsen av sig förstod hon: inget jordskalv, ingen explosion, ingen bil. Det var bara Åke Gustavsson från sjunde våningen som hade ramlat igen. Den gamle, ensamma, underlige mannen. Hon hade märkt på sista tiden hur han vinglade som en tom vas på kanten av en hylla.
Hon rusade uppför trappan utan att tänka, med läpparna bitna så hårt att det smakade blod. Hjärtat bultade som en virveltrumma. Sjunde våningen – precis ovanför henne. Han hade bott här länge, sedan nittiotalet. Efter fruns död blev han en skugga – gick långsamt, pratade knappt. Bara den gamla skivan snurrade på morgnarna. Och lukten – något medicinalaktigt, salva eller balsam. Ibland satt han på balkongen i morgonrock och stirrade ner, som om han väntade på att någon skulle komma upp för trappan.
De hälsade sällan. Hon av likgiltighet, han som om han inte ens såg henne. I deras trapphus brydde sig ingen om någon. Man kände igen varandra efter steg, dörrars gnissel, dofter från köket. Men inte på namn. Inte på röst.
Dörren stod på glänt. Hon visste att det skulle vara så – Åke Gustavsson lämnade den alltid så, ifall… ifall något som detta hände. Hon sprang in och där låg han, precis som hon fruktat.
I hallen, i en urblekt flanellskjorta och slitna joggingbyxor. Käppen låg bredvid, ett glas i bitar. Ansiktet var grått, läpparna hårt sammanpressade. Pannan glänste av svett.
”Åke Gustavsson!” Wilma sjönk ner på knä. ”Hör ni mig?”
Han öppnade ögonen en aning. Andetagen var tunga, som om han klättrade uppför ett berg.
”Det är jag… Wilma. Från sjätte våningen. Jag ringer efter ambulans…”
”Nej,” raspade han. ”Bara… hjälp mig upp.”
”Är ni säker? Gör något ont? Armen? Benet?”
”Nej. Bara… svag. Hämta stolen. Den vita. I badrummet.”
”Säkert på att vi inte ska ringa doktorn?”
Han tittade på henne, plötsligt skarp i blicken:
”Nej. Nog med skam. Låt grannarna slippa se en gammal gubbe ligga i dammet.”
Hon hämtade stolen. Han lade armen om henne, tog stöd med käppen, reste sig långsamt, mödosamt, men på egen hand. När han satte sig, suckade han som om han blåst ut all skam ur sig.
”Tack… Du behövde inte…”
”Jag vet,” svarade hon efter en paus. ”Men jag stannar. En stund.”
Han protesterade inte.
Och hon stannade.
En dag. Sedan en vecka. Sedan hela sommaren.
Hon tvättade golven, kokade havregrynsgröt, slängde sopor. Han pratade nästan inte. Ibland stirrade han bara ut genom fönstret, som om han väntade på någon som aldrig skulle komma. Ibland somnade han i fåtöljen, med käppen över knäna, som om han höll vakt över det förflutna.
Wilma gick på tå genom hans lägenhet. Som i ett museum. När hon gick hem kände hon ingenting där – det var som om hon bodde en våning upp. Hennes egen lägenhet tycktes hyras ut utan att hon själv visste om det.
Hon hade fått sparken i våras. Omstrukturering. Bokhållningen lades ner. Att söka nytt jobb var meningslöst – stan var liten, inga lediga platser. Mannen? Försvann för femton år sedan. Supit sig till döds, försvunnit. Sonen var i militären, långt borta. Skrev sällan. Och i slutändan behövde ingen henne. Hon hade vant sig. Vant sig vid att vara tyst. Vant sig vid ensamheten som vid gammal möbelbörda: den knarrar, men man kastar den inte.
Och plötsligt – han.
Åke Gustavsson. Hans lägenhet. Hans gamla skivor. Hans låga andetag.
Efter en vecka började han prata. Först om musik. Sedan om kriget. Om frun – Birgit. Träffades i Sundsvall. Hon sjöng i kören. Han var i uniform.
”Jag såg ut som en mal med gradbetecken, sa hon. Jag tog illa upp. Men sen kunde jag aldrig slita mig. Allt hände – barn, sommarstugor, långa arbetsår. Och sen hjärtat. Hennes. Och jag blev kvar.”
Han pratade, hon lyssnade. Han kunde rycka skeden ur hennes hand:
”Så gjorde hon inte! Hon gjorde så här!” – och tystna. Wilma tog illa upp. Gick. Men kom tillbaka.
För hon kände att han väntade.
Och kanske hon också.
En dag sa han:
”Din röst skakar när du är arg. Precis i slutet – som om luften tar slut. Så hade Birgit. Hon låtsades att hon var stark. Men inuti föll hon i bitar.”
Hon svarade inte. För det var sant.
I augusti blev han tystare. Åt knappt. Drack lite vatten. Satt i fåtöljen, insvept i en filt, stirrade in i ett hörn av rummet som om han visste att någon viktig skulle komma just därifrån.
Han bad henne:
”Ta fram fotoalbumen. Den bakom böckerna. Hitta sidan med rosen.”
Hon hittade den. Mellan bilderna låg ett gammalt vykort. Rund, kvinnlig handstil. Nästan utblekt.
*Gösta, glöm inte att vattna pelargonerna. Och ta ut batterierna ur fjärrkontrollen, annars blir de urladdade.*
Han lyssnade, inte på orden – på hennes röst. Stängde inte ögonen – själen.
Han somnade. Och vaknade inte igen.
Sonen kom i september. Wilma mötte honom i porten. Enkelt t-tröja, trött men lugn blick.
”Var du här med honom?” frågade han.
”Hela sommaren,” sa hon.
Han kramade henne. Stilla. Ordlöst.
”Du… vem var du för honom?”
Hon ville säga ”granne”. Eller ”jag bara hjälpte till”.
Men plötsligt kom det:
”Jag var här.”
Han nickade.
Och det räckte.
