En svår beslutsamhet. Återkomsten
— Vill du flyga, så flyg, sa Ove och ställde ner koppen i diskhon. Hans röst var neutral, nästan likgiltig. — Men vänta dig ingen hjälp från mig. Varken moralisk eller praktisk.
— Det gör jag inte heller, svarade Vera lågt utan att titta på honom.
— Säg inte sedan att du ångrade att du åkte.
— Kanske gör jag det. Eller så gör jag det inte. Poängen är att inte ångra att jag inte försökte.
Så hon åkte ändå.
Flyget med mellanlandning blev försenat, och anslutningsplanet lyfte utan att vänta på henne. Sju timmars plågsamt väntande på en kväv flygplats, en plastig smörgås och en väska över axeln istället för resväskan — klänningen fanns kvar i bagageutrymmet på en annan kontinent.
På hotellet meddelade de att bokningen “inte gått igenom.” Den unge mannen i receptionen förklarade med ett leende, som om det handlade om något obetydligt:
— Tyvärr, frun, vi har fullt. Jag kan ge dig en lista på närliggande motell.
— Tack, sa Vera torrt. — Precis en lista på livets misslyckanden som saknades nu.
Hon satte sig på ett kafé runt hörnet, beställde kaffe och bläddrade genom kontakterna på telefonen. Fingret stannade vid ett namn: Lina Strömberg. En universitetspolare från tiden i Göteborg. Sedan brev, enstaka likes… och tystnad.
“Kanske värt ett försök?” tänkte Vera och skickade ett kort meddelande.
Svaret kom efter tre minuter:
«Självklart, kom hit! Vi har ett gästrum. Klänningen ordnar vi, inga problem. Fast du är nog smalare nu — vi tar en med lite extra tyg. Så länge sedan du försvann!»
På morgonen körde de genom Stockholms förorter. Vera kände hur bilen förde henne längre in i det förflutna, som redan var dött. Lina hade förändrats — välvårdad, självsäker, men fortfarande varm, utan spår av överlägsenhet. Hon gav adressen till klubben, granskade Vera kritiskt, fixade till hennes hår, sprayade lite hårspray, räckte henne ett brosch:
— Du går in där inte som en skugga av det förflutna, utan som en kvinna som vet vad hon är värd. De har alla samma ansikten och läppar. Men inte alla har en själ. Håll ryggen rak, Vera.
Festivalen var pretentiös.
Tält, perfekta gräsmattor, servitörer med champagne, kvinnor i designerklänningar — som om de var gjutna i samma form. Allt dyrt, överdådigt och… främmande. Inga bekanta ansikten såg Vera. Bara nya — solbrända, botoxerade, självsäkra.
Sven dök upp först. Lite äldre, men precis som förr. Kom fram, log skuldmedvetet, kramade henne, viskade:
— Jag är glad att du kom. Förlåt, jag sa inget till Elin. Ville bara att hon skulle se…
Vera svarade inte. Hon förstod redan allt.
Elin kom strax efter. Inte ensam — med hela sitt följe. Designerklänning, perfekt ansikte, en blick av glas.
— Vera? Vilken överraskning, sa hon med en grimas som skulle vara ett leende. — Du… här?
— Jag är jag. Och här är bara en plats, sa Vera stilla. — Grattis på jubileet.
— Tack. Hoppas resan inte var för tröttsam?
— Lite. Men Lina Strömberg hjälpte mig. Roligt hur gamla band håller, även efter år.
— Lina? Jovisst… Hon hjälpte oss när vi flyttade. Man säger hon har bra smak. Är det hennes klänning?
— Den är bekväm. Och sitter bättre än vissa minnen.
Elin tvekade ett ögonblick.
— Nåja… Hoppas du trivs ikväll.
— Jag trivs redan. Tack för inbjudan.
— Jag… bjöd inte in dig.
— Men du kör inte heller ut mig, svarade Vera med ett mjukt halvleende.
Senare, när en av gästerna plötsligt sjönk ihop på en stol och började bli blå, spreds panik i salen.
— Han får inte luft! skrek en kvinna i leopardklänning. — Någon, ring ambulansen!
— Jag är läkare, sa Vera lugnt, redan vid hans sida. Ingen hyster— Kanske var det här jag behövde för att äntligen släppa taget och gå vidare.
