Till tårar… MAMMA
Mamma är sjuttiotre år. Liten, lite böjd i ryggen, med händer som alltid har något att göra och en blick där trötthet blandas med värme. Hon räcker fram en påse och ler lite skyggt:
— Här är päron, Linnea. De är inte så vackra, men de är odlade här hemma. Inga kemikalier. Du gillar dem, eller hur? Ta med dig dem, snälla.
Jag tar dem. Naturligtvis tar jag dem. Och filen tar jag också, för mamma ”råkar alltid ha en kvar” om hon vet att jag ska komma förbi.
— Du åker väl inte direkt? Du vill väl äta middag med oss några gånger till… säger hon lågt, nästan hoppfullt.
Jag sätter mig i bilen. Startar motorn.
Återigen är jag på väg någonstans. Återigen springer jag vidare. Jobb, möten, ärenden, städer, tidszoner, brådska… Allt är viktigt, allt har bråttom. Jag hälsar på mamma när allt annat är avklarat—mellan fikat med vännerna och massagebesöket, mellan presentationen och nästa flyg.
Jag kommer inte med tomma händer—jag tar med fisk, ost, godis. Frågar hur det går för henne och pappa. Lyssnar med en halvt uppmärksamhet, avbryter, ibland till och med lite småretfullt—vad kan de egentligen ha för ”händelser” när de är så gamla? Jag lever mitt liv parallellt med deras.
Mamma kommer säkert att påpeka att jag ”alltid är för lättklädd”, att jag borde skydda halsen, att hostan kommer från ”den öppna jackan”, och att jag arbetar för mycket. Hon kommer att upprepa att livet—ja, det är svårt, och att hon förstår, och att det inte är så farligt att jag inte hälsar på oftare.
Och ändå bor vi bara fyra km från varandra.
Jag ringer henne nästan varje dag. Hon berättar långsamt, i detalj:
— Tomaterna på torget har blivit dyrare. Och din syster ute på landet har det tufft, hon sköter allt själv. Persiljan måste skäras om efter regnet. Och vår katt, Misse, har skrapat sig i ögat, vi vet inte var han hängde…
Jag lyssnar. Ibland—bara av artighet.
Jag tycker att ingenting viktigt händer i hennes liv.
Jag blir irriterad när hon klagar över hjärtat men vägrar gå till doktorn. Vad kan jag göra? Jag är ju inte läkare! Och ändå säger jag: ”Mamma, snälla, gå dit! Jag vet ju inte vad du ska ta för medicin!”
Då säger hon plötsligt, helt annorlunda, stilla:
— Vem ska jag annars klaga för, mitt barn, om inte dig?
Och mina fingrar stelnar runt telefonluren.
För det är sant. För jag är hennes människa. Den enda som verkligen är hennes.
Så plötsligt glömmer jag allt. Jag ger mig av. Åker till henne. Utan förvarning. Utan plan. Bara för att det måste så.
Och hon—som om hon väntat. Redan i dörren med en handduk. Redan steker hon fisken. Pappa skär vattenmelon, tar fram en flaska hemgjord cider:
— Den är ung. Jäste klar för bara några dagar sedan, säger han stolt.
Jag tackar nej—jag ska köra. Han nickar, häller åt sig själv. Vi skrattar. Högt, äkta.
Jag fryser. Sveper mig i mammas varma tröja. Hon skyndar sig att sätta på ugnen:
— Vi värmer köket så du inte fryser.
Och jag är liten igen. Samma flicka som alltid hade det bra. Som var älskad. Som fick middag. För vars skull de värmde rummet.
Allt smakar gott. Allt är varmt. Allt—är på riktigt.
Mamma, älskade, kära…
Bara du lever.
Länge. Jättelänge.
För jag vet inte hur det ska vara—att leva utan din röst i telefonen.
Jag vet inte hur det är—utan ditt kök, där du alltid ser till att jag får det varmt.
För oavsett vad som händer i världen—måste jag ha en fast punkt. Och den punkten har alltid varit du.
Mamma.
Var bara…
