**Dagbok**
Den sista dagen av året. I ett ålderdomshem i en liten stad vid foten av fjällen satt de gamla kvinnorna och väntade på sina barn. De som inte kunde gå lyssnade på de som kunde, de som tittade ut genom fönstren och hoppades se någon bekant komma gående. Men snön täckte stigen till grinden, och ingen vek av från den plogade vägen. Gården låg öde, begravd under snön, som om ingen brydde sig om de ensamma gamla.
Hanna Bergman hade en son som hon alltid berättade om med stolthet, även om hon kände en liten skuld inför de andra. Hennes son, Erik, var en framgångsrik arkitekt, hans fru, Lovisa, arbetade som ekonom på ett stort företag, och deras son var nästan klar med universitetet. En perfekt familj, en dröm för många. De andra kvinnornas barn var antingen borta, fast i missbruk eller försvunna helt. Hanna skämdes nästan över sin lycka, men innerst inne hoppades hon att Erik inte skulle glömma henne.
På kvällarna samlades de i gemensamma rummet och berättade om sina liv, som om minnena var en livlina de höll fast i. De upprepade gamla historier, som om de kunde hålla dem vid liv.
Hanna hade berättat för sin vän Ingrid att hon kom från en avlägsen by i Norrland. För några år sedan hade sonen övertalat henne att flytta till stan. Han lovade omtanke, ett mysigt rum i deras lägenhet. Hannas man, nu avliden, hade inte velat lämna byn, muttrade att staden inte var för dem, men gav med sig till slut. Erik, som visste att hans far var krigsveteran, såg en fördel. Han skrev in honom i staden, och snart fick familjen en stor trea. Lovisa grät av glädje – de hade tidigare trångts i en liten etta.
Men efter ett år dog Hannas man. Hon blev ensam kvar, och sorgen var så stor att hon fick en stroke. Hon överlevde mirakulöst, lärde sig att gå igen, men vården blev en börda för familjen. Lovisa blev mer och mer irriterad, smällde med dörrar och skrek ibland på Erik. Hanna hörde allt och bad slutligen sin son: “Ta mig till ett hem, jag vill inte att ni ska gräla på grund av mig.” Erik nickade tyst, och snart var Hanna på ålderdomshemmet.
Ingrid hade sin egen sorg. Hennes son, Anders, var en snäll man, men hans liv gick utför. Han satt i fängelse, men skulle släppas före nyår. Ingrid väntade på honom som på ett under. Hon berättade att allt var hans frus fel. Hon jobbade i en matbutik och tog med sig hem korv, ost och sedan flaskan med brännvin. Först drack de “för stämningens skull”, men snart blev det en vana. Anders fru blev av med jobbet, och de började stjäla. Först tog de Ingrids saker, sedan grannarnas. När Ingrid inte längre kunde gå, bad hon om att få komma till hemmet, för att slippa se sin son falla längre ner.
Anders hamnade i fängelse, men i sina brev lovade han att ändra sig. Om sin fru nämnde han inget – Ingrid visste inte ens om hon levde. Varje morgon bad hon att sonen skulle hålla sitt ord och komma till henne.
Dagen gick, men ingen kom. De gamla kvinnorna viskade: “Kanske har något hänt? De kan väl inte ha glömt?” Hoppet smälte som snön under de svaga vintersolstrålarna.
När det var dags att gå till sängs kom sköterskan in i Hannas och Ingrids rum:
“Ingrid, har din Anders en tatuering av en ankare på armen?”
“Ja!” utbrast Ingrid och satte sig upp trots smärtan i benen.
“Han lever, oroa dig inte. Han sover i vaktrummet vid pannrummet. Kläderna är slitna, skägget långt. Han ville komma till dig, men skämdes för hur han såg ut.”
“Linda, snälla, ta dessa pengar, ge honom mat och nya kläder”, grät Ingrid och räckte fram hopknycklade sedlar.
“Behöv”Jag har redan gett honom mat och varma kläder,” sa Linda och lade försiktigt tillbaka pengarna på nattygsbordet.
