**Dagboksanteckning**
“Kom inte tillbaka, barnbarnet…”
“Ja, det var allt, farfar. Jag åker nu! Det var så fint här, precis som när jag var liten. Bastun var underbar! Det kändes som att jag föddes på nytt. Kanske kommer jag förbi nästa helg igen!”
“Det är bäst att du inte kommer tillbaka, barnbarn…” Mormor torkade händerna på förklädet och suckade tungt.
“Va, mormor, menar du allt?” Gustav stod som förlamad. Han hade ju alltid trott att han betydde allt för dem. Han bodde ju här ända till han var tolv, kallade dem för mamma och pappa.
“Det tjänar ingenting till,” sa farfar kort och gav honom en sträng blick under de buskiga ögonbrynen. “Nu förstår jag varför din fru lämnade dig. Hur kunde du bli sådan, hör du…” Han viftade avfärdande med handen, vände sig om och haltade mot vedboden.
“Farfar!” Kvinnan sprang ut barfota på trappan, glömsk av den vindiga septemberdagen och det duggregn som föll. Björklöven virvlade blint mot hennes ansikte, och blygrå moln jagade över himlen.
“Farfar, Gustav ringde! Han kommer! Vilken glädje!” ropade hon, händerna tryckta mot bröstet.
Gubben rätade på ryggen, gnisslade av ålder, torkade svetten ur pannan med ärmen på sin slitna ylletröja.
“Vad gör du ute barfota? Du förkyler dig!” rynkade han pannan argt. “Gå in, jag kommer strax.”
“Jag ville bara… jag kunde inte hålla det inom mig…”
“In med dig, sa jag!”
Gumman snyftade och hasade tillbaka in i stugan. Men inombords kokade det. Gustav – deras lilla Gustav, ljuset i deras liv. De hade fostrat honom från vaggan, hans första steg, hans första ord – “mormor”… Och sedan kom dottern tillbaka. Tog honom. Tog honom så fort hon “kommit på fötter”. Efter tolv år. Som om hon bara lånat honom, och nu var tiden ute. Farfar rasade då, jagade bort dottern, skämde ut henne, men allt förgäves – de åkte iväg. Gustav grät, ringde ofta först, sedan mer sällan… allt mer sällan…
Och sedan dess: tystnad i huset. En tomhet i själen. När han gifte sig – sa han inte ens något. De fick veta av andra. Det gjorde ont. Sårade. Och nu – han ringde, han skulle komma. Hoppet värmde i bröstet.
Tre dagar städade mormor som inför jul. Skurade golven, bakade kakor. Sov inte – undrade: hur såg han ut nu, säkert en stilig man…
Mot kvällen rullade en svart, blank bil in på gården. Tonade rutor. Det gick kalla kårar längs ryggen. Gustav klev ur – kraftig, kortklippt, i en modern jacka. Log. Hälsade.
“Farfar, mormor! Finns det något att äta? Jag svälter!”
“Självklart, barnbarn. Kom in…”
Ingen förväntade sig presenter – det var inte längre sådana tider. Men åtminstone lite hyfs… Åtminstone något…
Han proppade i sig maten, satte fötterna på bordet, tände en cigarett och började berätta om hur “allt var fantastiskt” för honom. Farfar grimaserade, läpparna darrade, reste sig och gick mot vedboden.
Men Gustav lät sig inte hejdas. Pratade om sin fru – dottern till en riksdagsman. Hur hon “inte uppskattade honom”, bara klagade till farsan. Hur hon tvingade honom att arbeta, men han hade ju inte gift sig för det. Fick sparken. Inget boende. Nu körde han taxi. Här var bilen, svart som natten, med rutor man inte kunde se igenom.
“Jag behöver pengar,” sa han. “Ni har ju farfar. Han har levt sitt liv, nu är det min tur.”
Farfar högg ved under tystnad. Han kunde ha slagit till, men mormor hejdade honom. Förde bort honom. Hon satt själv, lyssnade på denna främling, gjorde korstecken för sig själv. Midnatt passerade – han somnade, rakt över bordet, med ett tomt snapsglas i handen.
På morgonen var han pigg. Som om inget hänt. Krävde bastu igen. Åt. Vaggade ut på trappan och tillkännagav att det var dags. Han skulle åka.
“Ja, åk då,” sa farfar buttert och drog den tjocka jackan tätare om sig.
Mormor såg på honom och förstod: han hade åldrats tio år på ett dygn. Magrat, krummat.
“Gustav,” sa hon, med händerna om den virade halsduken. “En sista sak. Världen snurrar inte runt dig. Du är stoft. Som du behandlar andra, så behandlar de dig. Och din själ… den är som rutorna i din bil. Tydligen finns den där, men inget ljus når igenom.”
Hon välsignade honom och följde efter farfar, handen tryckt mot hjärtat. I denna tunga höst blev det plötsligt klart – för dem skulle det aldrig bli vår igen.
Och kom aldrig tillbaka.
