– Nu får det vara nog! – Smällde Ingemar näven i bordet så att porslinet hoppade. – Se till att jag aldrig behöver se henne igen!
– Är du seriös? – Majken gav honom en iskall blick, rösten darrade av ilska. – Glömmer du att jag också bor här och har rätt att bjuda hit vem jag vill?
– Så länge du bor här, – morrade han.
– Jaså, är det så det ligger till?
– Jag har sagt mitt, – fräste Ingemar och välte stolen när han reste sig. Han slamrade igen dörren efter sig.
Majken stod kvar ensam. Hjärtat bultade i tinningarna. Hans ord kändes som en örfil. “Så länge du bor här”… Hur vågar han?
Elin – hennes bästa vän sedan barnsben. De växte upp tillsammans i Lund, gömde sig under samma paraply när åskan slog ner, sov över hos varandra och drog sig ur knipor som nu knappt gick att tänka på utan att skratta. Och nu krävde Ingemar att Majken skulle radera henne ur sitt liv?
Varför? Bara för att Elin var singel? För att hon inte gömde sig hemma med köttbullar och tvätt, utan gick på dejter, skrattade, levde? Vad spelade det för roll om hon tog emot presenter från beundrare? Det var hennes liv, hennes val.
Majken hade berättat allt om deras tjejventyr för Ingemar. Förr brukade han skratta! Och nu plötsligt – förbjuda? På vilka grunder?
Hon gick in i vardagsrummet, fast besluten att sätta punkt för diskussionen.
– Ingemar, vi är inte klara. Förklara varför du har fått något emot Elin? Vad har hon gjort dig?
– Mig?! – Han fnös. – Som om det handlar om mig! Jag vill bara inte ha henne här längre.
– Förklara.
– Förstår du verkligen inte? – Han flög upp, redo att storma ut i tofflorna. – Din Elin är ytlig. Byter killar som strumpor. Lever på andras bekostnad. Och du accepterar det. Du umgås med henne. Vilket betyder att du godkänner det.
Majken blinkade förbluffat:
– Ingemar, har du tappat förståndet? Jag älskar dig, jag vill inte ha någon annan!
– Javisst. Älskar, men kan inte leva utan. Fast innerst inne avundas du – både Elin och din egen Lina!
Majken rodnade av ilska:
– Vad har Lina med detta att göra?
– Allt! Hon ska heller inte vara här!
Majken stod som förlamad. Allt föll på plats. Lina, hennes lillasyster, hade hamnat i en skandal för några år sedan. Hon hade varit tillsammans med en man, hoppats på en framtid. Men det visade sig att han var gift och hade två barn. När sanningen kom fram blev det bråk i familjen. Alla dömde ut Lina. Och plötsligt – en överraskning: mannen flyttade med sin familj till en annan stad och… gav henne en lägenhet. Liten, men mitt i stan.
Då tystnade alla på en gång. Någon sa till och med: “I alla fall gjorde han det snyggt.” Naturligtvis hade Majken berättat allt för Ingemar och, tydligen, inte kunnat dölja sin beundran.
– Säg nåt då! – röt Ingemar och ryckte henne ur tankarna.
– Jag säger detta: Lina är vuxen, hon bestämmer själv vem hon vill vara med och vilka presenter hon tar emot.
– Klart! Fick en lägenhet – och är nöjd. Men avundas du inte? Dina ögon lyste när du berättade om det!
– Sluta. Försök själv tänka dig en kompis som ständigt har olja i håret, tar med tjejer på dyra restauranger. Och sen ger din bror, far till två barn, en av dem en lägenhet. Skulle du tycka det var okej?
– Det struntar jag i. Det är deras liv, inte mitt, – sa Majken lågt.
– Då så. Men i mitt hem har dessa damer inget mer att göra. Varken din Elin eller Lina!
Majken svarade inte. Hon gick in i badrummet, vred på kranen och började gråta. Av förtvivlan, av maktlöshet, av att den hon älskade inte bara inte hörde henne – han dömde. Dömde utifrån sina egna fantasier. Han såg inte kvinnan som var där varje dag, som stöttade, lagade mat, lyssnade, levde med honom. Han såg bara en spegelbild av andras handlingar.
Och nu då? Skilsmässa? Eller tiga och förråda dem som funnits där hela livet? Det fanns inga bra val. Men tanken på att förråda sig själv – det var det värsta av allt.
