“Hur kan han inte märka mig?” frustade Elsa och såg sig i spegeln medan hon touchade upp sina fylliga läppar. “Men det gör inget, snart är det AW:n, då ska jag verkligen få hans uppmärksamhet!” Det här är historien om hur min kompis Elsa försökte vinna en kollegas intresse och vad som hände.
Elsa och hennes självförtroende
Elsa har varit min vän sen universitetsåren. Hon är 32, stark, välvårdad och alltid i centrum. Killar tittar på henne, och hon vet hur man använder sin karisma. På jobbet, på vårt lilla IT-företag i Stockholm, är hon en riktig stjärna. Hon jobbar på marknadsavdelningen, är alltid prickad klädd, och hennes skämt på möten får till och med den allvarligaste chefen att skratta.
Men sen kom en ny kollega, Viktor, och han blev en riktig gåta för Elsa. Lång, snygg, bra manér – helt enkelt perfekt för hennes uppmärksamhet. Men problemet? Viktor verkade inte märka hennes försök att flörta. Elsa berättade hur hon bjöd honom på fika, men han tackade artigt nej och sa att han var upptagen. Sen “råkade” hon vara i hissen med honom och försökte prata, men han log bara och gick därifrån.
“Är jag för perfekt för honom?”
Efter ännu ett misslyckat försök stormade Elsa in på mitt kontor: “Va, är han gay eller? Hur kan han inte ens märka mig?” Hon stod framför spegeln, rättade till håret och la på mer läppglans som om hon förberedde ett nytt “anfall”. Jag skrattade: “Elsa, han kanske bara är blyg? Eller har en tjej?” Men Elsa var övertygad: “Nej, Lisa, något är fel. Jag ser hur han är med andra, men med mig – noll reaktion!”
Hon bestämde att AW:n, som var om en vecka, skulle bli hennes stora ögonblick. Elsa köpte en ny klänning, bokade tid hos stylisten och planerade hur hon skulle “råka” sitta bredvid Viktor. “Då går det inte att motstå mig”, sa hon självsäkert.
AW:n och den oväntade vändningen
Dagen för AW:n kom. Elsa var otrolig – röd klänning, perfekt makeup, strålande leende. Alla kollegor tittade på henne, men Viktor, typiskt nog, höll sig på avstånd. Han dansade med andra tjejer, skojade med killarna, men närmade sig aldrig Elsa. Jag såg hur hon började bli nervös men fortsatte le.
Nån gång märkte jag att Viktor gick ut på balkongen med vår kollega Markus. De pratade länge, skrattade, och sen såg jag hur Viktor lade armen om Markus axel. Elsa såg det också och blev likblek. “Lisa, såg du?” viskade hon. “Är det på riktigt?” Jag ryckte på axlarna: “Kanske är de bara kompisar?” Men Elsa hade redan bestämt sig.
Vad hände sen?
Efter AW:n lugnade Elsa ner sig lite men var ändå besviken. Hon erkände att det inte var så mycket sårande som pinsamt: “Jag ansträngde mig så, och han är väl inte ens intresserad av tjejer?” Senare hörde vi av andra kollegor att Viktor faktiskt var i ett förhållande – med en man. Elsa blev först arg på sig själv för att hon inte “förstått” det, men sen skrattade hon: “Ja men då fattar jag varför jag inte var hans typ! Jag började nästan tro att det var nåt fel på mig.”
Nu skämtar Elsa om att den här händelsen lärde henne att inte vara så självsäker. Hon flörtar fortfarande med kollegorna, men inte lika påtagligt. Och med Viktor blev hon faktiskt kompis – han var en riktigt schysst kille, bara med annan smak.
Har ni varit med om nåt liknande? Berätta, hur hanterade ni det? Hur tar man inte avvisanden personligt? Eller har ni tips till Elsa om hur man snabbt hittar nya “mål”? Dela gärna, vi är nyfikna!
