Skuggorna av sanningen: Slutet på en kärlek
Viktor Emanuelsson steg in i lägenheten efter en lång arbetsdag på kontoret i utkanten av Malmö.
– Hej, jag är hemma! ropade han, gick in i köket där doften av mat redan hängde i luften.
– Vad är det för anledning? undrade han när han såg de prydligt uppdukade rätterna på bordet.
– Ingen särskild anledning, svarade hustrun Agneta, men i hennes röst låg en underlig ton. – Jag orkade helt enkelt inte laga mat, så beställde sushi.
– Sushi, det gillar jag! ljusnade Viktor och hängde av sig kavajen.
– Sätt dig då, så äter vi, sa Agneta men försvann genast ut ur köket.
Efter en minut kom hon tillbaka med ett papper i handen och räckte det tyst till sin man.
– Vad är det här? frågade Viktor, men när han kastade en blick på papperet stelnade han, som om han slagit ihop med en åska.
***
– God dag, här är budet, hördes en röst i porttelefonen, och på skärmen syntes en ung kille i en skrikig uniform. – Betalningen för beställningen gick inte igenom igår.
– Ni har fått fel, svarade Agneta lugnt. – Jag har inte beställt något.
– Förlåt, men här är kvittot, titta, sa killen och höll upp en skrynklig papperslapp mot kameran. – Jag levererade själv igår. Adressen: Månvägen 12. En man betalade med kort, men transaktionen nekades. Jag har en kopia, var snäll och titta.
Budet verkade förvirrat och bad nästan om ursäkt efter varje ord. Det syntes att han var ny – inte bara som bud, utan på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Agneta kisade skeptiskt, öppnade dörren och tittade på honom. På hans smala axlar hängde en stor termoväska som fick honom att se ut som en sparv med en för stor börda. Hon höll tillbaka ett leende men distraherades av kvittot.
På papperet stod: »Felkod: 55. Felaktig pinkod.«
– Som sagt, ni har fått fel, upprepade hon. – Igår var det ingen hemma, och vi har inte beställt något.
– Förlåt, rodnade budet. – Det var en annan kvinna… en annan tjej som tog emot betalningen.
– Ännu mer anledning att tro att ni har fel, skrattade Agneta. – Det där är definitivt inte jag.
Budet räckte fram ett andra kvitto med adress och beställningsdetaljer. Agnes ögon skummade över texten: japansk mat, beställning för två, betalning med kort. Inget ovanligt, förutom en sak – Viktor avskydde sushi. Längst ner stod beställarens namn: Viktor.
Agneta kände blodet dunka i tinningarna. I denna lägenhet bodde bara en man – hennes make. Men en annan tjej? Vid fyrtiotre passar man knappast in under den beskrivningen. Kanske var budet bara artigt? Men något stämde inte.
– Jag betalar, sa hon plötsligt. – Var är er terminal?
Killen tittade förvånat på henne. Han hade väntat sig tårar eller skrik – så hade hans mamma betett sig när hon upptäckt hans fars otrohet. Men Agneta var lugn, som om hon var gjord av stål. När hon släppte ut budet brast hon plötsligt i skratt. Skrattet övergick i hysterisk gråt, och tårarna rann. Hon tog ett djupt andetag, torkade ansiktet och tog telefonen.
– Viktor, hej, hur länge jobbar du idag? frågade hon och försökte höras sorglös.
– Hej. Till sju, om chefen inte håller sitt vanliga möte, svarade han. – Varför undrar du?
– Jag vill äta middag med dig.
– Har dina planer ställts in?
– Ja, jag är hemma hela kvällen. Tänkte att det vore trevligt att umgås.
– Absolut, men jag vet inte exakt när jag kommer hem.
– Det gör inget, vi bestämmer senare. Jag orkar inte laga mat, så jag beställer något, okej?
– Visst.
Agneta lade på och öppnade garderoben. Hennes blick föll på en svart klänning med guldtoner som hon burit på senaste julfestet. »Om man ska fira, så får det vara ordentligt«, tänkte hon med bitter ironi.
Hon gick tillbaka till hallen, tittade på kvittot, tog telefonen och beställde exakt samma sushi som dagen före, med anteckningen »beställning för två«.
På kvällen kom samma bud, nu mer förvirrad än någonsin, med maten. När han sett betalningen gick igenom skyndade han sig därifrån, övertygad om att denna familj dolde alltför märkliga hemligheter.
En timme senare kom Viktor hem. Agneta mötte honom med ett leende, men hennes ögon avslöjade anspänningen. Hon lade märke till hur han försökte vara den perfekta maken – så brukade det alltid bli efter hans »förseningar« eller plötsliga affärsresor.
– Sushi? sa Viktor förvånat när han såg bordet.
– Ja, jag såg en reklam för hemleverans hos mamma igår, svarade Agneta nonchalant. – Fick lust. Jag vet att du inte gillar det, så jag har lagat kyckling åt dig.
– Men jag kan prova, sa han. – Vi beställde på jobbet en gång, det var inte så farligt.
– Förändring är bra, eller hur, Viktor? frågade hon med ett svagt hånleende. – Gå och tvätta händerna, jag är hungrig.
Viktor blev misstänksam. Hennes lugn, denna sushi, samma restaurang – han trodde inte på sammanträffanden. Men hur kunde hon veta om kvällen med den andra kvinnan?
Han satte sig vid bordet och gav henne en sur blick. Agneta, mot hans förväntan, skrek inte eller försökte skuldbelägga honom. Istället frågade hon plötsligt:
– Vad heter hon? Hennes röst var stadig, nästan likgiltig, medan hon petade på rullen med gaffeln.
Viktor hostade till. Att förneka var meningslöst.
– Elin, pressade han fram.
– Vackert namn, svarade Agneta lika lugnt. – Hur länge har det pågått?
– Agneta… började han, osäker på vad han skulle säga.
– Viktor, skippa ursäkterna, avbröt hon. – Berätta om henne. Jag vill veta om det är seriöst eller bara en tillfällighet.
– Seriöst? Han såg förvirrad ut. – Är det här ett skämt? Varför är du så lugn? Vad är det för knep?
– Inga knep, skrattade hon, men skrattet bar spår av bitterhet. – Kom igen, berätta om Elin. Vem är hon?
– Hon är trettio, suckade Viktor. – Jag tror inte det håller länge…
– Varför? Ytlig? Fångad av en äldre man? Agnetas ögon brände in i hans utan att vika.
Hennes ansikte mörknade och visade smärta.
– Nej, hon är… helt okej, stammade Viktor.
Att tala om sin äl– Då ser jag fram emot att lära känna henne bättre, sa Agneta och tog en lång, lugn klunk av sitt vin.
