Först krämen, sedan allt resten
Jag har känt Gustav i femton år, men det var först för ett par år sedan vi verkligen blev nära vänner – när vi båda nästan samtidigt skilde oss. Hans andra äktenskap föll sönder med en smäll av dörrar och skrikiga gräl. För min del var det tystare, men ändå inte utan skakningar. Vi söp inte vodka eller sjönk i självömkan – vi trampade längs kajerna, susade genom skogspåarna. Cyklar, svett och vind i ansiktet. Vänskap mellan män bygger inte på alkohol, utan på längtan efter frihet. Den sorten där man inte behöver redovisa för någon, inte förklara sig, inte släpa på en ryggsäck full av andras förväntningar.
Vi båda gick ner rejält i vikt. Magen som en gång låg prydligt över bältet var inte längre mer än ett minne. Frihet botar till och med från fettvalkar. Och så en varm julikväll när vi cyklade genom parken. Plötsligt släpper Gustav styret, sträcker ut armarna, kastar huvudet bakom och vrålar över hela grönskan:
— Friiiiihet!
Pensionärkörarnas hundar rusade hysteriskt runt, medan han bara skrattade. Så glad att det nästan blev avundsjuka.
Så år gick – båda ensamma, nöjda, smala, utan skyldigheter mot någon. Men en dag stannade jag förbi Gustav. Han hade fått en ny cykel och var stolt som en tupp, ville skryta lite. Jag klappade på ramen, vred på styret, smutsade ner händerna med olja och gick för att tvätta dem i badrummet. Medan jag sköljde av mig föll min blick på en liten rosa burk. En damkrém, med gyllene lock.
— Gustav! ropade jag. Är du inte klok? Använder du kräm nu?
Han skrattade, som en man som nätt och jämnt blivit påkommen på bar gärning.
— Det är Malins. Hon lämnade den här så hon inte behöver släpa med den hit och dit.
— Malin? Vem i hela?
— Jaså… Har jag inte berättat?
Naturligtvis hade han inte det. Synd.
Det visade sig att han träffat en tjej för en månad sedan. Malin, jurist, karriäris. Trevlig, smart, söt. Hänger hos honom, sover över. Lämnade kräm. En. Hittills en.
— Då var det igång, sa jag. Invasionen har börjat.
— Vad snackar du om?
— Förstår du inte? Det är som i filmen “Alien”. Först – ett embryo i kroppen. Sen växer det och äter upp dig inifrån. Den här krämen är embryot.
Gustav viftade bort det. Men jag visste vad jag talade om. Kvinnor rusar inte. De agerar med elegans. De stormar inte in med skrik och resväskor. De ställer fram en burk. Sen en borste. Sen en kudde. De väntar tills du slappnar av. Och sen… sen märker du inte ens när badrummet är fullt av rosa, balkongen av lådor, och hjärtat av oro.
Några veckor senare bjöd Gustav mig på middag. För att presentera oss. Malin var överraskande trevlig. Små örhängen, prydlig frisyr och ett leende man inte kunde låta bli att lita på. Hon hade bakad en ananaspizza – tveksamt val, men gott.
Jag gick på toa igen. Där stod nu en rosa tandborste och handkräm. Örhängen låg i tvålkoppen. Jag såg mig i spegeln och muttrade:
— Det är över, kompis. Du är infekterad.
En månad senare föreslog jag en cykeltur på vår favoritrunda. Gustav vek undan. Jag dök upp för att dra ut honom ur huset. Han kom ut i morgonrock, sömnig.
— Joakim, du kunde väl ringt först.
Från sovrummet kom Malins röst:
— Gustav, vem är det?
Han svarade:
— Joakim… pumpen… låna…
Jag gick för att tvätta händerna – och fattade direkt: slutet. Mannens tandkräm, rakborste och aftershaves hade trängts i ett hörn. Resten var burkar, flaskor, tuber, parfymer. Och där på handfatet – hennes örhängen. Inte som gäster, utan som ägare.
Jag gick under tystnad.
Några veckor senare bad han om hjälp att montera en ny garderob. Vi slängde skräp, flyttade möbler. Malin gav order:
— Okej, det här ska bort. Nej, det där också! Böckerna – hit!
Gustav försökte halvhjärtat protestera – hon klev över hans invändningar som om de var utspridda strumpor.
— Joakim, vill du ha cykeln? frågade hon. Den tar ju bara plats på balkongen.
Då visste jag. Gustavs frihet var död. Den fanns inte längre. Först – en burk kräm. Sedan – hela huset. Sedan – balkongen. Sedan – hjärtat.
Män! Om ni håller er frihet kär – släpp inte in kvinnor i er värld. Inte en millimeter. Allt börjar med en “oskuldsfull” kräm. Och slutar med att ni inte ens minns vilka ni är, var ni kom ifrån, eller varför det hänger en spetsig morgonrock i er garderob.
Ett år gick. Gustav och jag pratade sällan. Jag cyklade ensam. Det var ensamt. Men jag hade det viktigaste kvar – friheten.
Sen träffade jag Camilla. Allt gick enligt mönstret. Hon är underbar, snäll, begär inget. Bara en gång, försiktigt, nästan viskande:
— Får jag lämna kvar min kräm här? Så jag inte behöver ta med den hela tiden?
Och jag sa inte nej. För jag var förälskad.
Nu är det för sent. VirOch nu står min cykel i garaget, dammig och förbisedd, medan badrummet fylls av rosa flaskor och min frihet smälter som snö i april.
