Brevet till Jultomten och ödets gåva
Erik stod i hissen, ovetande om att denna vardagliga färd skulle förändra hans vinter. I hörnet stod en ung kvinna i en grå jacka med en femårig flicka vid sin sida. Flickan tittade stint på Erik med sina stora blå ögon och log plötsligt brett.
“Åker du till jobbet?” frågade hon utan minsta tvekan.
“Alva, man säger ‘ni’ till främlingar,” rättade hennes mor ömt och log ursäktande mot mannen.
Erik log tillbaka och nickade.
“Ja, precis, till kontoret.”
“Har du redan skrivit till Jultomten?”
Han skrattade. Han hade aldrig trott på sådant, inte ens som barn, men det tänkte han inte säga till den lilla. Hon räckte stolt fram en skrynklig papperslapp. Han stoppade den i fickan utan att tänka, sa adjö och steg ut i kylan.
Hela dagen försökte Erik glömma mötet—lade in sig i arbete, tvingade bort minnena av sin före detta fästmö, som i sista stund avbröt deras bröllop. Han hade flyttat till en ny stad för att börja om. Men ensamheten i det nya hemmet lämnade plats för smärtan.
På kvällen, när han gick genom de snötäckta gatorna, kom han ihåg lappen. Han drog upp den ur fickan och läste den klumpiga barnstilen: “Var alltid glad och ledsen aldrig!” Det värkte lätt i bröstet. Han satte pappret på hyllan—så att han kunde se det varje dag.
Några dagar före jul ringde han sin hyresvärd för att fråga var flickan bodde. Anna-Lena berättade glatt att mamman och dottern bodde en våning upp och att mamman hette Karin.
Senare samma kväll ringde Erik på deras dörr. Karin stelnade till när hon såg honom.
“Förlåt,” sa han generat, “jag kom för Alva. Saken är den att vår kontorspersonal fick besök av Jultomten. Han bad mig hitta en flicka som heter Alva och lämna hennes brev personligen.”
Flickan skyndade fram bakom sin mor:
“Jag visste att han skulle skicka dig! Vänta, jag hämtar det!”
Ett ögonblick senare kom hon tillbaka med ett stort kuvert, dekorerat med snöflingor och hjärtan. På framsidan stod: “Till Jultomten personligen!”
“Du får inte visa mamma! Annars går det inte i uppfyllelse!”
“Jag lovar, brevet kommer fram,” log Erik.
Hemma kunde han inte låta bli att öppna det: “Kära Jultomten! Jag heter Alva. Jag har varit en snäll flicka. Snälla, kan jag få en stor, mjuk björn? Och… en ny pappa. För jag har ingen alls.”
På nyårsafton stod Erik åter utanför deras dörr. Karin öppnade och stod som förstenad—där stod han, med en enorm rosa nalle i famnen.
“Jultomten bad mig ge detta till den snälla flickan Alva,” sa Erik.
Alva hoppade av glädje, kramade sin mamma och sedan Erik.
Karin bjöd in honom att stanna. Vid bordet frågade Alva plötsligt:
“Och min andra önskan?”
“Den är lite svårare,” stammade Erik.
“Vad önskade du mer?” frågade Karin försiktigt.
“Jag bad om en ny pappa. Men om det är ont om pappor nu, kanske du kan stanna?”
Alva gäspade sött och somnade med björnen i famnen.
Och de två vuxna satt tysta, böjda över julbordet, rodnande och leende. Snön utanför täckte marken som en mjuk filt, och för första gången på länge kändes det varmt inne i lägenheten.
