I huset låg en tryckande atmosfär av kommande kaos i luften. Agnes kände det redan innan hon klev in i lägenheten. I trapphuset luktade det bränt, och trappan var översvämmad av tvättvatten, som efter en översvämning. När hon öppnade dörren kastade hon ner de blommor hon fått från jobbet på hyllan, sparkade av sig de plågsamma skorna och drog på sig ett par slitna hemmatofflor. Gummistövlar hade kanske varit mer lämpligt – hallen var nästan sämre än trappan. Från djupet av lägenheten hördes en dämpad kattskrik, och någonstans i huset väste, mullrade och knakade det.
“Erik, vad i helvete har du ställt till med?” ropade Agnes medan oron kokade inom henne.
Ett ögonblick senare dök hennes man upp i dörröppningen. Klädd endast i kalsonger, barfota, med ansiktet täckt av sot, djupa repor och ett rejält blåmärke under ögat. På huvudet hade han en handduk knuten som en turbant, som om han precis flytt från en orientbasar.
“Älskling, är du hemma redan?” muttrade Erik och plockade nervöst med handduken. “Jag trodde arbetsmiddagen skulle hålla på till sent, du är ju chef nu, måste hålla tal och allt…”
Agnes suckade tungt, sjönk ner på en gammal pall i hallen och sade, medan hon kämpade för att hålla irritationen i schack:
“Berätta nu, Erik. Vad har du gjort den här gången?”
“Alltså, älskling, min skatt,” stammade han, “bli inte arg, okej?”
“Jag blev arg på 90-talet när gäng försökte pressa vårt företag,” snäste Agnes. “Jag orkade när pengarna på kontot försvann i finanskrisen. Jag höll på att bli galen när bolånekrisen nästan tog kål på oss. Efter det bryr jag mig inte ens om det blir syndaflod. Kom igen nu, vad är det för cirkus du har satt upp här?”
“Kort sagt…” Erik tvekade och gned blåmärket. “Jag ville göra något fint till dig. En överraskning, vet du? Jag städade, tvättade, lagade middag. Tog ledigt, satte igång tvättmaskinen, gick till affären… Först gick jag till affären, köpte kött, och så började det läcka.”
“Köttet?” frågade Agnes och kisade misstänksamt.
“Nej, tvättmaskinen!” utbrast Erik. “Men inte genast. Jag satte köttet i ugnen, började städa, och sen kom katten…”
“Lever den?” Agnes höjde ett ögonbryn.
“Självklart!” muttrade Erik förolämpat. “Bara lite blöt. Förstår du, när jag satte igång maskinen var han inte där, jag lovar! Men sen… hamnade han där inne.”
“Hur?” Agnes lutade sig fram. “Hur fan hamnade katten i en stängd tvättmaskin?”
“Jag vet inte,” ryckte Erik på axlarna. “Teleporterade sig kanske. Dom där jävlarna är luriga.”
Agnes blundade, drog ett djupt andetag och sade med iskall röst:
“Fortsätt, Erik. Det här blir bara mer och mer intressant. Men visa mig katten först. Jag måste se att han mår bra.”
“Öh, älskling,” stammade Erik, “han är… lite upptagen just nu.”
“Har han alla ben i behåll?” Agnes såg på mannens repiga ansikte.
“Ja, absolut!” suckade Erik och gned kinden. “Bara… temporärt oförmögna att röra sig. För hans egen säkerhet.”
“Okej, det får vänta,” viftade Agnes avfärdande. “Vad hände sen?”
“När katten… öh, tvättades, luktade det bränt. Jag rusade in i köket, öppnade ugnen – och köttet stod i lågor! Brände fingrarna, hällde olja, och det exploderade! Håret ryker, det är fullt av rök, jag släcker medans katten skriker. Springer till tvättmaskinen, ser hans ögon genom luckan – ser ut som en fånge. Stänger av, vill öppna, men den har låst sig. Katten vrålar, spisen brinner, ansiktet gör ont, håret ryker… Jag tog en kofot, och då började maskinen läcka. Katten rusade ut, sprang genom lägenheten, krossade tre vaser, rev ner tapeter, drog ner gardiner, spillde champagnen jag köpt till dig. Grannarna under bankade i elementet och skrek att de skulle kastrera någon. Mig eller katten, osäkert. Men allt är under kontroll, älskling, oroa dig inte!”
Agnes torkade tårarna – om det var av skratt eller skräck visste hon inte – och knuffade undan Erik för att gå in i lägenheten. Förödelsen var episk. Golvet översvämmat, köket fullt av rök från en förkolnad stekpanna, tapeter hängde i trasor, och luften doftade bränt kött och kattens hämnd. Katten, fastbunden vid elementet med alla fyra ben, hade en gammal halsduk om nosen. Men vid liv, vilket var ett mirakel.
“Älskling, han ville inte sitta still,” försökte Erik förklara. “Jag var rädd att han inte skulle hinna torka innan du kom. Kunde inte centrifugera honom, han kämpade emot. Fick binda fast honom, och tejpa nosen så han inte skrek. Grannarna hotade med polisen, brandkåren och någon häxa som skulle förbanna oss.”
Agnes sade inget, lossade katten, torkade honom med handduken från Eriks huvud och befriade hans nosa. Katten fnyste argt och gömde sig under soffan.
“Du, Erik, är verkligen en hjälte,” suckade Agnes trött. “Kat”Men vet du vad, älskling?” sa hon och sträckte fram handen mot honom med en trött men öm blick.
