Dörren till svek
Efter tre månaders slit på oljeplattformen var Johan Lindström äntligen på väg hem till sin lägenhet i Göteborg. Trött men nöjd med sitt jobb kände han en varm glädje inombords trots den gråa himlen. I fickan hade han sin lön, och han längtade efter att få överraska sin hustru, den ståtliga och passionsfulla Elin. De hade nyligen köpt en tvåa i en betonglägenhet i utkanten av stan. Han hade slitit hårt – spacklat väggarna, lagt golvplattorna, monterat köket och fixat all elektronik. Det enda som återstod var att möblera precis som hon ville:
“Johan, jag tänker inte acceptera något halvdant. Jag vill ha det lika fint som hos Malin och Anton! Allt ska vara toppklass!”
Han hade nickat och lovat, farit till jobbet och knogat tills han var utmattad, bara för att Elin skulle vara stolt över honom. I den kalla containern på plattformen hade han längtat – ingen värme, inget kärt ansikte, ingen doft av morgonkaffe. Bara hennes röst i telefonen, oftast gnällig och krävande.
På stationen stannade han vid en blomsterkiosk. Han plockade bland rosorna och valde de friskaste. Med en stor röd bukett hoppade han in i en taxi. Efter en kvart stod han utanför porten, hjärtat bultade. Han tog trapporna upp till fjärde våningen, lätt om hjärtat. Han skulle precis låsa upp när han ändrade sig. Log och ringde på istället.
Tystnad. Han sträckte sig efter nycklarna igen – då svängde dörren upp. I dörröppningen stod en främling, klädd i hans morgonrock. Lång, bredaxlad, med bar överkropp och en utmanande blick.
“Vem fan är du? Har du gått vilse, gubben?” morrade killen.
Världen gungade. Johan stod som förstenad. Handen med blommarna sjönk.
“Verkar som jag inte bara tagit fel på dörren…”
Dörren smällde igen. Han stod kvar, som paralyserad. Hjärtat dunkade, händerna skakade. Framför honom såg han tapeten han klistrat upp nattetid, plattorna han putsat skinande rena, köket han tagit lån för… och nu – en annan man i hans hem.
Blommorna hamnade i närmsta papperskorg. Johan beställde en taxi och åkte till sin bästa vän, Mikael. På vägen stannade han på Ica och köpte vodka, sill och gurka. Mikael var överlycklig – gamla vänner som inte sett på länge.
“Det var som fan! Skål för återseendet!”
Efter den andra vodkan höll Johan inte längre tyst och berättade allt. Mikael, halv svensk men hetlevrad som en bergsget, flög upp:
“Va?! I din lägenhet?! Jag skulle ha… jag skulle…!” Han smällde näven i bordet.
Johan tog honom i axeln:
“Lugna dig, Micke. Men… ska vi hämnas?”
“Det ska vi. Absolut!”
På fylla beställde de en taxi och åkte till Johans lägenhet. Hämndplanerna var oklara. Huvudena surrade.
Uppe på fjärde våningen lyste det i sovrummet. Johan röt:
“Nu ska ni få se på fan…”
Micke började banka på dörren:
“Öppna, din jävel! Vems fru tror du att du kan snoka på? Kom ut – vi pratar man emellan!”
Dörren slogs upp – och i nästa sekund ven en knytnäve mot Micke, som vacklade bakåt med blodigt ansikte.
“Det här var fan inte värt besväret…” muttrade han och torkade näsan.
Johan exploderade. Med ett slag vräkte han dörren ur gångjärnen, och den brakade ner i hallen. De två männen stormade in som en orkan. Sprang genom rummen, skrek.
“Var är den där skitstöveln?!”
Elin tjöt i köket och fumlade med telefonen. Micke rusade ut i hallen:
“Ho”Var är killen?” skrek Mikael när han såg ett blodspår som ledde mot balkongen.
