Fönstret där ingen längre väntar
Jag märkte att något var fel, men inte genast. Något inuti mig viskade att den här historien var sned. Som om rummet lutade lite, stolen stod ostadig, och jag var nära att tappa balansen. Inget uppenbart, bara en fin spricka i verkligheten. Jag såg det på våren – i fönstret mittemot. Ett litet kök på femte våningen, där ljuset tändes prick klockan åtta. Där stod hon med en mugg i handen, barfota, i en vid tröja, som om hon inte kände kylan för marken under hennes fötter var hennes hem. Hon satte sig vid bordet, drog upp knäna mot bröstet och stirrade länge på skärmen. Ibland skrattade hon, kastade huvudet bakåt, ibland torkade hon tårar med ärmen – utan att titta bort, som om hon vant sig vid smärtan lika naturligt som vid andningen. I hennes rörelser fanns ingen teater – bara liv. Tyst. Äkta.
Hon var inte vacker efter glansiga mått, men det fanns något obeskrivligt dragande med henne. Något som fick mig att vänta på dessa kvällar. Som man väntar på väderprognosen – inte för informationen, utan för rösten. Jag bodde ensam. Två år hade gått sedan skilsmässan, och tystnaden i lägenheten hade blivit nästan fysisk – den smög sig ner i sängen, i teet, i tangenterna som bara jag slog på. Mat – hemleverans. Socialt liv – meddelanden utan träffar. Mamma ringde på söndagar och sa: “Du är fyrtiotre nu, min pojke, du kan inte leva så här.” Jag nickade, log in i luren och klickade på skärmen bara för att få samtalet att ta slut.
På våren tittade hon på skärmen. På sommaren läste hon. På hösten skrev hon. Alltid vid samma bord. I samma tröja. Och katten – hoprullad i en boll låg hon på fönsterbrädet, som ännu en ritual, som gardinerna, muggen, det milda ljuset. På nio månader tittade hon aldrig mot mitt fönster. Inte en enda gång. Som om hon visste att jag såg. Men gav inget tecken. Jag väntade. Varje kväll, hoppades – att hon kanske skulle vända sig om. Inte för att hälsa. Bara för att visa att hon också märkte.
Och sedan – i januari – tändes inte ljuset.
Jag väntade. En kväll. Två. En vecka. Ingenting. Gardinerna fördragna. Katten borta. Allt försvann, som om boken slitits mitt i en mening. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hade ingen rätt – men kunde inte heller bara acceptera. På den trettonde dagen gick jag över gården. Uppför trapporna. Bankade på.
En annan öppnade. Ung. Förvånad. Med hörlurar i öronen.
“Ursäkta… bodde det inte en kvinna här… i trettioårsåldern… med en katt… ljus…”
“Åh… Alva?” Hon tog av sig en hörsnäcka. “Hon dog. I december. Var sjuk. Låg på sjukhus. Katten, tror jag någon tog. Jag har bott här sedan dess.”
Jag tackade. Gick därifrån. Långsamt. Som om tystnaden blev tätare med varje steg. Gården verkade naken, som om träden visste. Jag kom hem. Satte mig på fönsterbrädet. Och först då märkte jag att händerna darrade. För i det fönstret fanns inget mer att vänta på.
Nu lyste det en girland på kvällarna därinne. Varm. Glad. Ljuset dansade på väggarna. En annan kvinna, andra koppar, ett annat liv. Gitarr. Skratt. En främmande röst. Och jag väntade ändån – att hon kanske skulle dyka upp. Sitta ner. Dra upp benen. Och, en enda gång… titta hit.
Hon gjorde det aldrig.
Och när våren kom tände jag lampan på mitt skrivbord för första gången. Bara sådär. Inte för att det var mörkt. Utan för att – tänk om någon nu tittade från andra sidan. Och jag satte mig. Med en bok. En mugg. I en gammal tröja som luktade tid och tystnad.
Bara för att det skulle finnas ljus.
