På skymningstid: ett nytt liv
I en liten stad, inbäddad i grönskan vid foten av fjällen i Dalarna, bodde Agneta, vars liv i många år varit förknippat med den lokala tryckeriverksamheten. Hon kände varje vrå av sitt arbete, älskade det av hela sitt hjärta, men vid femtio års ålder hade tröttheten, som en tung sten, satt sig på hennes axlar.
Med sin man, Sture, hade de uppfostrat två döttrar. Båda hade redan skaffat familj och flyttat till större städer, lämnande Agneta att längta efter deras skratt och sällsynta möten med barnbarnen. Hon ringde dem nästan varje kväll, ivrig att höra nyheterna, men under de senaste åren hade hennes egna berättelser blivit allt gråare. Tröttheten tog hårt på hjärtat, och glädjen verkade rinna iväg som sand mellan fingrarna.
Sture hade gått i pension före Agneta – han var tio år äldre. Det var hans andra äktenskap, och i början flöt livet lugnt. Men på senare tid hade Sture allt mer sökt till flaskan, vilket gjorde Agneta ursinnig. Då blev han en främling: hon kunde varken prata med honom eller se på honom utan smärta. Sture blev i sin tur arg, avfärdande hennes försök att få honom till ett sundare liv.
Agnetas enda glädje var grannarna, Märta och Birgit. Båda, några år äldre, hade redan njutit av pensionen i fem år. Märta var änka, Birgit hade länge varit skild, och deras barn levde sina egna liv i avlägsna städer. Men dessa kvinnor, trots åldern, brann av reslust.
“Hur lyckas ni resa så mycket?” undrade Agneta och såg på deras glada ansikten.
“Vi lever enkelt, Agneta”, svarade Märta. “Alltid har vi gjort så. Vi åker i kupé, inte lyx. Hyrt billiga rum, reser på våren eller hösten när priserna är lägre. Tillsammans blir det billigare. Lagar mat själva: en sallad, stekt fisk – och vi är mätta.”
“Precis”, instämde Birgit. “På högtider och födelsedagar vet barn och vänner vad de ska ge oss. Inte tårtor eller blommor, utan pengar till resor! Vi planerar allt: rutter, utflykter, utgifter.”
“Vad underbart!” suckade Agneta, men i hennes röst hördes längtan. “Och jag kommer aldrig iväg. Sture sitter som ett åskmoln på soffan och väntar på mig efter jobbet. Mat ska fram, lyssna på honom, och jag är helt slut efter skiftet.”
“Ta ledigt, övertala honom”, föreslog väninnorna. “Följ med oss till Bohuslän! Där finns berg, frisk luft. Kanske han kan följa med?”
“Vad säger du?” skrattade Agneta. “Sture åker ingenstans. Inga vänner, ingen lust att röra sig. Sen pensionen har han bara suttit på soffan. Äter, sover, tittar på tv.”
“Fråga honom”, envisades grannarna. “Bestäm inte åt honom.”
Men Agneta behövde inte inleda det samtalet. Hennes värld rasade när hennes mor drabbades av en hjärtinfarkt. Alla tankar var hos henne. Föräldrarna bodde i samma stad, och fadern, trots sina åttio år, stödde modern. Men Agneta skyndade till sjukhuset varje dag, glad för varje liten förbättring.
Sture, istället för att stödja, blev arg. Det irriterade honom att Agneta kom hem sent, och när hon meddelade att hon skulle bo hos sin mor efter utskrivning, exploderade han:
“Där finns ju din far, låt honom ta hand om henne! Varför ska du dit? Tänk på dig själv!”
“Skulle du resa dig från soffan om jag blev sjuk?” brast Agneta ut. “Skulle du kunna ta hand om mig?”
Sture teg, och hans tystnad sved mer än ord.
En månad bodde Agneta hos sina föräldrar och åkte hem bara på helgerna. Medveten om att hon skulle kontrollera, höll Sture sig nykter. Agneta å sin sida städade och lagade mat för flera dagar när hon kom hem.
“Ät, värMaten stod i kylen, och hon bad honom att värma den, men Sture viftade bara avfärdande, arg över att hans fru “övergivit” honom för sina föräldrars skull.
