— Åh, Lovisa, hej! Har du kommit för att hälsa på din mamma? — ropade grannen från balkongen.
— Goddag, Agneta. Ja, det stämmer.
— Du borde prata med henne, — suckade kvinnan. — Hon har blivit helt vild sedan skilsmässan, stackarn.
— Hur menar du? — Lovisa blev genast spänd.
— Jo, jag har sömnsvårigheter, så jag vaknar ofta tidigt. Förra veckan tittar jag ut genom fönstret – klockan är fem på morgonen, och så rullar en taxi fram. Och vem kliver ur? Jo, din mamma. Och hon såg ut… ja, låt oss säga att hon inte var sig lik. Och lite berusad, tror jag. Grannarna pratar redan. I hennes ålder! Och varför kastade hon ens ut din pappa? Visst, han gjorde fel, men vem är utan synd? Efter alla år tillsammans – vilket slöseri att skilja sig nu.
— Tack, Agneta, — sa Lovisa och svalde. — Jag ska prata med henne.
Med de orden skyndade hon sig hem. Hennes mamma hade faktiskt sparkat ut pappa för ett halvår sedan, när hon tog honom med otroheten. Lovisa hade bett henne att inte skynda sig – saker händer. Men mamma var obeveklig. Och det konstigaste? Istället för att falla ihop i depression levde hon plötsligt livet fullt ut. Ny garderob, dans, barer, kompisar – allt hon aldrig hade tid med förut.
För Lovisa var det svårt att förstå. Hon själv skulle snart gifta sig, de planerade barn. Och här var hennes mamma – ute på krogen till gryningen? Vad var det för mormor? Hur skulle hon presentera henne för sin blivande svärmor när den ena stickade filtar och den andra dansade på nattklubbar?
När Lovisa kom in i lägenheten möttes hon av mamma med en tekopp i handen och ett brett leende. Ingen sliten morgonrock – nu hade hon på sig en stilig beige kostym. Manikyr, pedikyr, långa fransar – mamma njöt uppenbarligen av livet.
— Nå, hur är det med Emil? — frågade hon och ställde ner kopparna.
— Bra, — Lovisa höll tillbaka en kommentar. — Och du?
— Fantastiskt! Igår var jag ute med tjejerna till småtimmarna. Först dans, sedan karaoke. Så himla kul!
— Agneta berättade allt, — muttrade Lovisa. — Att du kom hem klockan fem och verkade full.
Mamma skrattade.
— Vad trodde du? Att vi drack lingonsaft på baren?
Lovisa höll inte längre tyst.
— Mamma, tycker du inte att du går lite för långt?
— På vilket sätt?
— Alltså, förlåt, men du är inte tjugo längre. Dans och klubbar? Du ska ju… du vet, vara en förebild. Snart mormor!
— Jag är en kvinna som äntligen är fri. Och jag tänker inte leva efter någon annans manus.
— Men du och pappa var ju tillsammans i så många år! Kan du bara strunta i allt det?
Mamma tystnade innan hon svarade, lugnt men bestämt:
— Din pappa svek mig medvetet. Det var inget misstag. Och jag vill inte längre vara någons servitris. Jag vill leva. För mig själv. Jag levde för familjen i åratal. Nu är det min tur.
— Men du är nästan femtio!
— Och? Jag måste inte bli gammal enligt någon schema.
Lovisa insåg att hon gått för långt.
— Förlåt, jag ville inte såra dig. Jag oroar mig bara.
— Om du skäms för mig – bjud inte in mig till bröllopet. Men jag tänker inte gömma mitt grå hår under en huckle eller ha på mig någon tråkig klänning. Jag ska dansa, och kanske till och med flörta. Jag mår bra.
— Nej, mamma, jag vill att du ska vara med. Det är bara…
— Bara för att tant Agneta inte gillar det? Låt henke hysa. Jag lever äntligen.
När Lovisa kom hem berättade hon allt för Emil.
— Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här.
Emil bara skrattade:
— Jag tycker din mamma är grym. Hon valde livet istället för att gråta. Det är väl inget brott att vara lycklig?
På helgen ringde Lovisa till mamma.
— Mamma, ska vi gå till spa och sen på jazzbar?
— Kommer du inte skämmas för mig?
— Jag säger att du är min storasyster, — flinade Lovisa.
— Då är det bestämt. Men vi går inte hem tidigt.
Den dagen blev en vändpunkt. För första gången insåg Lovisa vilken styrka hennes mamma egentligen hade. Och att hon kanske kunde lära sig något av henne – att vara sig själv. Och inte leva som man ”borde”, utan som man vill.
