“Sommarstugan vid havet — när familjen blir främlingar”
— Linn, min bror Johan ringde, sa Mikael när han kom in i köket. Han och Lovisa tänker komma förbi på lördag. Bara de två, utan sina partners. Han sa att de ville prata om något viktigt.
— Undrar vad som är så viktigt att de inte ens tar med fruarna eller barnen? sa Linn med en skeptisk blick. Men vänta, jag behöver inte gissa. Jag vet redan. Det handlar om arvet. Två månader har gått, och nu är de redo.
Mikael nickade tyst. Han hade känt det ända sedan moster Birgit skrev över lägenheten i stan och sommarstugan i skärgården på honom, Linn och deras dotter Elsa. I fyra år hade de tagit hand om moster när hon blev sjuk. De andra släktingarna? De kom bara på besök om somrarna, och när den gamla damen bad om hjälp att åka dit för att få lite frisk luft, hade alla “för mycket att göra”.
På lördagen klockan fyra stod Johan och Lovisa i dörren. Inga onödiga inledningar — de satte sig direkt i vardagsrummet.
— Vi vill prata om sommarstugan, började Johan direkt. Lägenheten är er, det är okej. Men stugan… det är vi som har skött den hela tiden.
— Nej, svarade Linn kallt. Ni har inte skött den. Ni har använt den. Ni har varit där, men ni har inte hjälpt till. Och förresten, när moster behövde er, kom ni aldrig.
— Vem skulle ha orkat med henne? Vi har barn, jobb, ett helt liv! fräste Lovisa.
— Men nu har ni plötsligt anspråk, sa Mikael. Lite knasigt, eller hur?
— Tog ni ens med henne till stugan? retades Lovisa.
— Vi hade ingen stuga, men vi köpte två spa-resor åt henne, svarade Linn lugnt. Och vi står i testamentet. Det är vår gemensamma egendom. Vi ska sälja den.
— Allvarligt? skrattade Johan. För en trasig stuga bränner ni broarna med familjen?
— Om den är så dålig, varför kämpar ni så för att behålla den? kontrade Mikael lugnt.
Nästa dag ringde telefonen.
— Mikael, vad är det här? Vi åkte till stugan med Viktor för att hämta våra saker — och låsen är bytta!
— Japp. På grindarna och i huset. Borde ha sagt till i förväg. Kom på lördag med Linn så kan ni hämta era grejer. Men inte tidigare.
När han la på, vände han sig till Linn.
— Hur visste du att de skulle dit direkt?
— Känner du inte din egen familj? Om vi inte bytt låsen hade de tagit allt, ner till den sista spiken.
De sålde stugan. Efter att även ha sålt sin gamla lägenhet köpte de en trea i Helsingborg, i ett nytt hus precis vid havet. Tio minuter till stranden med bil.
Elsa bodde kvar i moster Birts gamla lägenhet i stan, medan hon pluggade på universitetet. Mikael fick jobb i hamnen, och Linn började lära ut på en skola i närheten. Allt verkade lugnt och nytt. Men så blev det inte.
Från och med mars började telefonen ringa ständigt. Släktingar som inte hört av sig på år plötsligt mindes att de var “nära”. Först var det Lovisa:
— Ni tog vår sommarstuga, nu har vi ingenstans att åka. Så vi tänker komma till er i juli. Hela familjen, plus Johans barnbarn.
— Lovisa, vi har inte bjudit hit någon. Vi bor här, det är inget pensionat. Vill ni semestra, boka boende i förväg.
— Har du sett priserna på hotell i Helsingborg?!
— Nej. Men om de är för dyra, hitta något billigare. Ni är inte välkomna hit. Vi tar inte emot gäster.
— Så Linns föräldrar fick komma, men din egen syster inte?!
— Det var Linns föräldrar. Om våra föräldrar levde skulle vi inte säga nej till dem heller. Men fem vuxna och barn i två veckor? Nej tack.
— Ni får se! Ni kommer att bli ensamma — ingen kommer ens komma ihåg er!
— Oroa dig inte. Sedan vi flyttade har vi fått så många “släktingar” att vi kunnat fylla två hus. Alla minns oss mellan maj och september. Resten av året är det tyst.
En tystnad som nu var det finaste de hade.
