**Möte med ödet**
Byggnaden i Småland var gömd bland gamla tallar under ett frostigt morgonljus. Imorgon skulle jag träffa min blivande svärmor, och jag, Emelie, kunde inte slappna av. Mina gifta vänner ville stödja mig men gjorde bara saken värre:
— Håll huvudet högt, du är inte från gatan!
— Låt inte svärmorn bestämma, visa genast vem du är!
— Snälla svärmödrar finns inte, kom ihåg det!
— Det är du som gör dem lyckliga, inte tvärtom!
Natten var sömnlös, och på morgonen såg jag ut som om jag redan var begraven. Jag och min fästman, Gustav, möttes på stationen. Två timmar med pendeltåg kändes som en evighet. När vi steg av började vi gå genom den lilla staden och sedan genom en snötäckt skog. Den kalla luften luktade gran och jul, snön knarrade under fötterna, och tallarna viskade ovanför oss. Jag började frysa, men snart syntes taken på byggnaderna i Småland.
Vid grinden möttes vi av en liten gammal dam i en nött vinterjacka och en urblekt halsduk. Om hon inte hade ropat hade jag gått förbi utan att märka henne.
— Emelie lilla, jag är Agnes, Gustavs mamma. Trevligt att träffas! — Hon tog av sig sin slitna vante och tog mitt hand i ett fast grepp. Hennes blick var skarp och genomträngande, som om den kunde se rakt igenom mig. På en smal stig mellan snödrivorna kom vi in i en gammal stuga byggd av mörknade timmerstockar. Inne var det varmt, kakelugnen glödde röd.
Det kändes som att jag hamnat i det förflutna. Åttio kilometer från Stockholm — och inget rinnande vatten, inget riktigt toalett, bara en uteplats. Radio? Inte i alla hem. Dunklet i stugan hölls i schack av en svag glödlampa.
— Mamma, ska vi inte sätta på ljuset? — föreslog Gustav.
Agnes rynkade pannan:
— Vi är inte fina folk som sitter i ljuset. Eller är du rädd att missa munnen när du äter soppan? — Men när hon såg mig, mjuknade hon. — Okej, min son, jag tänder strax, jag blev distraherad.
Hon vred på lampan över bordet, och det svaga ljuset upplyste köket.
— Ni är väl hungriga? Jag har lagat lite soppa, varsågoda! — Hon skyndade sig att hälla upp varm nudelsoppa.
Vi åt under tystnad medan hon pratade vänligt, men hennes blick skalperade min själ. Jag kände mig som under mikroskop. När våra blickar möttes började hon göra saker — skära bröd eller lägga på mer ved.
— Jag sätter på te, — sa hon muntert. — Inte vanligt te, utan med lingon. Och hallonsylt till, det botar sjukdom och värmVi drack vårt te under tystnad, medan snön utanför föll allt tätare och lämnade världen vit och stilla.
