Bygden Skogsgläntan, insvept i skuggan av hundraåriga granar och björkar, höll på att försvinna. Förr i tiden var det ett livfullt samhälle, men nu fanns bara ett tiotal gårdar kvar där gamlingar tillbringade sina sista dagar. På dess höjdpunkt var Skogsgläntan känt för sina hantverkare som tillverkade selar och vagnar av hög kvalitet. Men när maskinerna tog över dog hästdragenheten ut, och byn började tyna bort. Skogen runt omkring var rik på vilt, men på vintern blev den farlig – hungriga vargar strök omkring, och invånarna höll vakthundar som skällde i mörkret som en varning.
På femtitalet försvann pälshandeln som länge varit byns försörjning. Skogsgläntan blev bara en av många gårdar i ett stort lantbruk. De gamla hantverkarna blev istället fårherdar och mjölkare. Gamle Edvard Lindgren hade arbetat som svinherde hela sitt liv. Redan som tioåring vaktade han smågrisar, och som vuxen skötte han avelsbesättningen som var känd över hela trakten. Men på nittiotalet splittrades lantbruket, djuren såldes och Edvard, liksom de andra gamlingarna, skickades i pension. Ungdomen flyttade till stan, och byn blev mer och mer öde. Edvards son sålde korna och for med sin familj, lämnande den gamle med sin sjuka hustru Birgitta i det stora huset omgivet av tomma ladugårdar. Livet stannade upp: köket, den gamla tv:n och en ändlös tystnad.
Men en vårdag kom Edvards gamle vän, Gustav Andersson, på besök och tog med sig en gåva – en liten, röd luden valp. ”På din sjuttioårsdag, Edvard! En vallhund av finaste ras, med utmärkt blodslinje. Han blir din trogna följeslagare, redo att ge sitt liv för dig,” sa Gustav och visade ett foto av en enorm hund, dekorerad med medaljer. ”Uppfostra honom väl, och han kommer att göra vår region stolt på hundutställningar!” Edvard tog valpen, som tryckte sig mot hans bröst. Den gamle gjorde en sovplats åt honom i en låda, men valpen gnällde efter värme. Birgitta muttrade: ”Nu får du sköta om en valp också!” Edvard hittade en gammal barnflaska, fyllde den med mjölk och vaggsjöng valpen som ett barn. ”Han saknar sin mor,” mumlade han och ignorerade hustruns gnäll.
Valpen växte snabbt. De döpte honom till Tor – för hans stolta lynne. Han lyssnade bara på Edvard, var skygg för främlingar och blev snart en respektingivande vakthund som förstod sin husse vid minsta vink. Ett år senare var den lilla valpen en mäktig beskyddare som höll hönor och gäss i schack, och på nätterna kröp han upp i Edvards säng för att värma hans fötter.
Men sedan kom olyckan till Skogsgläntan. Övergivna hus började brinna i utkanten. De gamla tanterna blev skräckslagna och bad Edvard och Tor patrullera byn. Så blev den gamle nattevakten. Tillsammans med hunden gick de igenom gränderna, och eldsvådorna upphörde. Men snart kom främlingar – stockholmare som köpte upp tomma hus och ängarna där boskapen en tid betat. Till vintern hade en rad lyxvillor vuxit upp där, omgärdade av betongstaket. De nya ägarna anställde Edvard för att vakta deras rikedomar.
”Somliga flyr från byn till stan, andra från stan till byn,” funderade Edvard medan han och Tor patrullerade. ”Och vi gamlingar blir kvar, ovidkommande för alla.” Tiden gick, och Birgittas hälsa försämrades. Läkarna ordinerade diet och insulin, men Edvard märkte hur hon i smyg åt godis, som om hon ville påskynda slutet. I december dog hon stilla. Vid begravningen klagade de gamla tanterna över att Birgitta inte fått någon vigsel – kyrkan i Skogsgläntan förföll för länge sedan.
Vid hustruns grav lovade Edvard att bygga en liten kyrka. Han sparade pengar och reste efter ett halvår till en närliggande by, där en gammel kyrka stod kvar. Hemma valde han en plats, grävde grunden och började bygga. Hösten därpå stod en träkyrka med ett kors i toppen. De gamla tanterna kom med ikoner, bland dem en gammal bild av Sankt Nikolaus som överlevt svåra tider. Kyrkan vigdes till Nikolaus ära och blev en bönplats för både bybor och sommargäster.
Vintern, före trettondedagen, greps Edvard av oro. Han började kontrollera kyrkan oftare. På julafton vaknade han med ett ryck, drHan hörde Tors morrande och visste genast att något var fel.
